Tänk vad tiden kan gå fort ibland. Trots att man inte har roligt.
I morgon fyller jag år. Igen. Det känns som om det inte var så himla länge sen sist, men antagligen är det 365 dagar sedan.
Förra året när jag fyllde så där jämnt och bra hade jag djävligt ont av mitt diskbråck. Dagen började med ett besök hos kiropraktorn och roligare saker kan man ju göra kl 9 den dag man fyller 50 år.
I år ska jag väl vara piggare men vem bryr sig om en trist 51-års dag? Stadigt förankrad på döhalvan är det väl ingen som förundras om festen ställs in på grund av värk? Att fylla på en söndag, med ett sammanträde kl 8 måndagmorgon är ju hur trist som helst.
I kväll ska jag förfesta lite för mig själv i smyg. Maken arbetar till 22:30, tonårsungarna är ute på olika saker så soffan, tv:n och ostbågspåsen är helt upp till mig att disponera efter tycke och smak.
I kväll ska jag därför titta på Melodifestivalen, dricka öl och käka ostbågar ur en påse som är så stor att den räcker både till frukost, lunch och middag. Men jag ska klämma hela. Själv. Framför tv:n :-)
Jag börjar redan kika lite på klockan. Ska inte ungarna gå snart? Är det läge att slänga sig i soffan? Nej, inte riktigt ännu. Men snart.
lördag 21 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
Hjälm på
Jag visste nog redan från början att jag skulle vägra ge upp kampen för demokratin. Att jag skulle se bortom spottloskor och okvädningsord. Det är inte för att jag inte bryr mig eller har ett hjärta av sten som jag tog beslutet, utan det är för att det finaste och viktigaste jag vet är att ta strid för det jag anser vara fel och för de demokratiska och mänskliga rättigheterna.
Beskedet som jag hittills har lämnat vad det gäller om jag ska fortsätta som gruppledare och ta emot den ekonomiska ersättning som jag enligt en paragraf i kommunlagen har rätt till, eller hoppa av är nu givet.
Det som fick mig att i hjärtat känna vad som är rätt var mailet som journalisten på GävleDala fått från en politiker i Mora, och som han läste upp för mig.
En politiker i Morapartiet har samma sits som jag, han är arbetslös och har ett årsarvode för sitt uppdrag som vice ordförande i en nämnd. För hans del räckte det inte med att avsäga sig det uppdraget, hans a-kassa tvingade honom att avsäga sig alla politiska uppdrag!
Då kände jag direkt att nej, så fan jag accepterar det här! Ska det politiska uppdraget handla om vilka som har råd att engagera sig? Självklart inte!
Då tog jag beslutet att inte fega ur, att inte be om ursäkt för att jag har en familj att försörja och därmed tar emot de pengar som jag har rätt att ta emot.
Detta beslut kommer att åsamka mig mycket smärta eftersom jag vet att människor kommer att spy galla över mig och min förmåga att sko mig på deltidsbrandmännens, vårdbiträdenas och andra deltiders bekostnad. Jag kommer helt enkelt få äta skit.
Är det något fel på mig och min hjärna som med öppna ögon går rakt in i detta?
Kanske är det så men jag tror inte det. Jag drivs av en lust att förändra och förbättra vårt samhälle för så många jag kan. Det innebär att det politiska arbete som jag bedriver är mitt bästa verktyg och den bästa kanalen att uppnå förändringarna.
Jag kommer inte nu att slå mig till ro för att jag har fått en lösning för min del utan jag kommer att fortsätta med det arbete jag startade för ett år sedan för att förändra deltidsregeln. Den måste vässas bättre för att nå det mål den är avsedd för, nämligen att tvinga arbetsgivaren att ta ett ansvar för att personalen har en tillräckligt stor anställning så att de kan leva på sin lön. De ska inte kunna lita på att staten tar resterande lön via a-kassan.
De som nöjda arbetar 75% år ut och år in för att stolt tala om att de stämplar upp till heltid ska ta sitt ansvar och antingen nöja sig med 75% i lön eller förmå sin arbetsgivare att höja antalet timmar. Även om det innebär att de får göra resterande 25% på en annan avdelning.
Det är dessa grupper som regeringen ville komma åt med deltidsregeln. De ville rätt men det blev så fel och därför måste de backa och göra om.
Detta kommer jag att ta strid för men jag tänker inte svälta ihjäl under tiden bara för att jag inte ska stöta mig med "mannen på gatan". Jag tar därför hjälm på
Beskedet som jag hittills har lämnat vad det gäller om jag ska fortsätta som gruppledare och ta emot den ekonomiska ersättning som jag enligt en paragraf i kommunlagen har rätt till, eller hoppa av är nu givet.
Det som fick mig att i hjärtat känna vad som är rätt var mailet som journalisten på GävleDala fått från en politiker i Mora, och som han läste upp för mig.
En politiker i Morapartiet har samma sits som jag, han är arbetslös och har ett årsarvode för sitt uppdrag som vice ordförande i en nämnd. För hans del räckte det inte med att avsäga sig det uppdraget, hans a-kassa tvingade honom att avsäga sig alla politiska uppdrag!
Då kände jag direkt att nej, så fan jag accepterar det här! Ska det politiska uppdraget handla om vilka som har råd att engagera sig? Självklart inte!
Då tog jag beslutet att inte fega ur, att inte be om ursäkt för att jag har en familj att försörja och därmed tar emot de pengar som jag har rätt att ta emot.
Detta beslut kommer att åsamka mig mycket smärta eftersom jag vet att människor kommer att spy galla över mig och min förmåga att sko mig på deltidsbrandmännens, vårdbiträdenas och andra deltiders bekostnad. Jag kommer helt enkelt få äta skit.
Är det något fel på mig och min hjärna som med öppna ögon går rakt in i detta?
Kanske är det så men jag tror inte det. Jag drivs av en lust att förändra och förbättra vårt samhälle för så många jag kan. Det innebär att det politiska arbete som jag bedriver är mitt bästa verktyg och den bästa kanalen att uppnå förändringarna.
Jag kommer inte nu att slå mig till ro för att jag har fått en lösning för min del utan jag kommer att fortsätta med det arbete jag startade för ett år sedan för att förändra deltidsregeln. Den måste vässas bättre för att nå det mål den är avsedd för, nämligen att tvinga arbetsgivaren att ta ett ansvar för att personalen har en tillräckligt stor anställning så att de kan leva på sin lön. De ska inte kunna lita på att staten tar resterande lön via a-kassan.
De som nöjda arbetar 75% år ut och år in för att stolt tala om att de stämplar upp till heltid ska ta sitt ansvar och antingen nöja sig med 75% i lön eller förmå sin arbetsgivare att höja antalet timmar. Även om det innebär att de får göra resterande 25% på en annan avdelning.
Det är dessa grupper som regeringen ville komma åt med deltidsregeln. De ville rätt men det blev så fel och därför måste de backa och göra om.
Detta kommer jag att ta strid för men jag tänker inte svälta ihjäl under tiden bara för att jag inte ska stöta mig med "mannen på gatan". Jag tar därför hjälm på
måndag 16 februari 2009
Ljus i tunneln
Idag har det kommit nya besked om vad som gäller för arbetslösa politiker som har ett årsarvode på deltid. Tydligen är lagen klar och tydlig; Det är kommunens skyldighet att stå för de inkomster eller andra ekonomiska förmåner som vi politiker förlorar. Det jag och de andra som drabbas har att visa på att det finns ett samband mellan det politiska uppdraget och den förlorade inkomsten.
Det sambandet kan enkelt visas med ett intyg från den aktuella a-kassan. Innebär det här att sista ordet nu är sagt? Nej inte för min del.
För kanske första gången i mitt liv fegade jag ur. Jag orkade inte i intervjun med GävleDalas reporter stolt räta på ryggen och säga; Bra, det är klart att jag ska begära ut min lagenliga rätt till ersättning från kommunen! Om inte vi politiker får rimliga villkor för att fullgöra vårt uppdrag vem ska då åta sig ett politiskt uppdrag?
Varför ska jag avstå från något jag har lagligt rätt till? Jo, för att jag inte orkar kallas hyena, parasit och snyltare. För att jag vet att mannen på gatan inte kommer att missa en enda chans att tala om hur politiker gör för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Mannen på gatan glömmer tyvärr alltid att politiken är öppen för alla. Vem som helst har möjlighet att gå in i ett politiskt parti och engagera sig och då få alla enorma förmåner som han tror att vi politiker har.
Men mannen på gatan, han som skriver anonyma kommentarer och insändare, är inte intresserad av att jobba politskt, inte intresserad av att lägga sin tid på sånt som säkra skolvägar, äldreomsorgsplatser, avloppstaxor mm och definitivt inte av att ta skit från andra män på gatan.
Det känns inget bra att fega ur och det finns de som kritiserar mig för det. Till dem kan jag bara säga; Var fanns ni när jag behövde er?
I morgon ska FP i Älvkarleby ha sitt årsmöte och efter det kanske jag har tankats upp med så mycket stöd att jag orkar stå upp för det jag har rätt till.
Sen kommer jag att fortsätta att driva på för att den orättvisa regeln för deltidsarbetare ska förändras. Jag begär inget undantag utan regeln måste förändras på ett sätt så att vi fortfarande pressar kommuner och landsting att erbjuda sina deltidare 100%. Alla de som är nöjda med att arbeta 75% och sen stämpla upp till heltid får vara nöjda med 75% i lön. Något annat är inte möjligt.
Förändringen måste se ut som den för de med sjukersättning, nämligen att det är ok att arbeta upp till en viss nivå utan att ersättningen berörs.
Då följer vi arbetslinjen på ett motiverande sätt. Det lönar sig att arbeta hur lite det än är. Ett kort inhopp på ICA en lördag förmiddag innebär att jag ökar mina chanser att få jobba mer utan att min a-kassa minskar.
Det går att vara deltidsbrandman eller deltidspolitiker med allt vad det innebär utan att jag ska vara tvungen att betala för att få ta mitt samhällsansvar.
Det finns ett ljus i alla tunnlar. Jag vill att mitt ljus ska lysa upp vägen även för andra.
Det sambandet kan enkelt visas med ett intyg från den aktuella a-kassan. Innebär det här att sista ordet nu är sagt? Nej inte för min del.
För kanske första gången i mitt liv fegade jag ur. Jag orkade inte i intervjun med GävleDalas reporter stolt räta på ryggen och säga; Bra, det är klart att jag ska begära ut min lagenliga rätt till ersättning från kommunen! Om inte vi politiker får rimliga villkor för att fullgöra vårt uppdrag vem ska då åta sig ett politiskt uppdrag?
Varför ska jag avstå från något jag har lagligt rätt till? Jo, för att jag inte orkar kallas hyena, parasit och snyltare. För att jag vet att mannen på gatan inte kommer att missa en enda chans att tala om hur politiker gör för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Mannen på gatan glömmer tyvärr alltid att politiken är öppen för alla. Vem som helst har möjlighet att gå in i ett politiskt parti och engagera sig och då få alla enorma förmåner som han tror att vi politiker har.
Men mannen på gatan, han som skriver anonyma kommentarer och insändare, är inte intresserad av att jobba politskt, inte intresserad av att lägga sin tid på sånt som säkra skolvägar, äldreomsorgsplatser, avloppstaxor mm och definitivt inte av att ta skit från andra män på gatan.
Det känns inget bra att fega ur och det finns de som kritiserar mig för det. Till dem kan jag bara säga; Var fanns ni när jag behövde er?
I morgon ska FP i Älvkarleby ha sitt årsmöte och efter det kanske jag har tankats upp med så mycket stöd att jag orkar stå upp för det jag har rätt till.
Sen kommer jag att fortsätta att driva på för att den orättvisa regeln för deltidsarbetare ska förändras. Jag begär inget undantag utan regeln måste förändras på ett sätt så att vi fortfarande pressar kommuner och landsting att erbjuda sina deltidare 100%. Alla de som är nöjda med att arbeta 75% och sen stämpla upp till heltid får vara nöjda med 75% i lön. Något annat är inte möjligt.
Förändringen måste se ut som den för de med sjukersättning, nämligen att det är ok att arbeta upp till en viss nivå utan att ersättningen berörs.
Då följer vi arbetslinjen på ett motiverande sätt. Det lönar sig att arbeta hur lite det än är. Ett kort inhopp på ICA en lördag förmiddag innebär att jag ökar mina chanser att få jobba mer utan att min a-kassa minskar.
Det går att vara deltidsbrandman eller deltidspolitiker med allt vad det innebär utan att jag ska vara tvungen att betala för att få ta mitt samhällsansvar.
Det finns ett ljus i alla tunnlar. Jag vill att mitt ljus ska lysa upp vägen även för andra.
söndag 15 februari 2009
Julgardin ner, vårgardin upp
I år skedde bytet före februari månads utgång och det är ovanligt tidigt. Ett år sa min yngste son till skolavslutningen; Mamma, det är inte dags att ta ner julgardinen snart? Jag kunde inte göra så mycket mer än att hålla med honom.
Nu har vi sällan riktigt juliga gardiner, med tomtar och så på. Årets var en fin Carl Larsson flicka som motiv. Då blir det svårt att lägga märke till att det är dags att byta.
Värre var det då julgranen stod kvar till i april. Det var på min tid som singel och jag hade fått tag på en så himla gosig gran. Med enbart röda kulor och glitter prydde den sin plats väl. Inga tappade barr utan den sköt skott efter ett tag. Vem har hjärta att slänga ut en sådan vän? Ja inte jag i alla fall.
Men nu har julgardinen fått byta plats med den rosa med spets. Längre fram i vår kommer nog den gula att få pryda våra matsalsfönster för jag älskar gult på våren. Jag kunde inte hitta den idag så den får vänta lite. Det känns inte så vårlikt med all snö som ligger på tomten.
I går var det Melodifestival i Skellefteå. Det är inte mitt favvoprogram precis men igår var det riktigt bra låtar som var med! Alla mina fyra favoriter gick vidare även om jag gärna hade sett att Jennifer Brown också kommit med på ett hörn. Hennes låt kommer att höras mycket tror jag och kanske att den inte riktigt hörde hemma här.
HEAT var ruskigt bra och extra roligt är det förstås för mig som är uppvuxen i Upplands Väsby.
I morgon ska jag göra ett nytt besök hos sjukgymnasten. Efter förra blev jag helt förstörd i mina höfter och länd så jag vet inte om jag törs gå dit.
Jag tror att det ändå är sjukgymnasten som kan fixa till det åt mig i slutänden. Jag tror att vägen till tillfrisknandet går genom helvetet.
Nu har vi sällan riktigt juliga gardiner, med tomtar och så på. Årets var en fin Carl Larsson flicka som motiv. Då blir det svårt att lägga märke till att det är dags att byta.
Värre var det då julgranen stod kvar till i april. Det var på min tid som singel och jag hade fått tag på en så himla gosig gran. Med enbart röda kulor och glitter prydde den sin plats väl. Inga tappade barr utan den sköt skott efter ett tag. Vem har hjärta att slänga ut en sådan vän? Ja inte jag i alla fall.
Men nu har julgardinen fått byta plats med den rosa med spets. Längre fram i vår kommer nog den gula att få pryda våra matsalsfönster för jag älskar gult på våren. Jag kunde inte hitta den idag så den får vänta lite. Det känns inte så vårlikt med all snö som ligger på tomten.
I går var det Melodifestival i Skellefteå. Det är inte mitt favvoprogram precis men igår var det riktigt bra låtar som var med! Alla mina fyra favoriter gick vidare även om jag gärna hade sett att Jennifer Brown också kommit med på ett hörn. Hennes låt kommer att höras mycket tror jag och kanske att den inte riktigt hörde hemma här.
HEAT var ruskigt bra och extra roligt är det förstås för mig som är uppvuxen i Upplands Väsby.
I morgon ska jag göra ett nytt besök hos sjukgymnasten. Efter förra blev jag helt förstörd i mina höfter och länd så jag vet inte om jag törs gå dit.
Jag tror att det ändå är sjukgymnasten som kan fixa till det åt mig i slutänden. Jag tror att vägen till tillfrisknandet går genom helvetet.
lördag 14 februari 2009
Är det dags att byta parti?
En tanke far genom mitt huvud när jag upptäcker att det inte är någon idé att försöka ta mig ner till Stockholm idag.
Folkpartiet ordnar en intressant dag om företagarfrågor på riksdagshuset idag. Jag har anmält mig och planerade att sätta mig på tidiga morgontåget söderut.
Men jag upptäcker snart att det inte är möjligt att åka. Höftpartiet är inte intresserat av att hänga med mig ens ut till brevlådan och ta in morgontidningen.
Mitt elaka diskbråck har plågat mig i över ett år nu och i veckan var jag till sjukgymnasten på behandling. Dagen efter var det omöjligt att gå någon längre sträcka och det ger inte med sig.
Så det är kanske dags att byta parti helt enkelt. Det var det som lockade mig i morse när jag förstod att ingen övertalning i världen skulle kunna få mitt tjuriga höftparti att ge med sig.
Är det någon som möjligen har ett piggt höftparti att byta med mig?
För enkelhetens skull vore det bäst att byta med en annan kvinna. Även om jag skulle kunna tänka mig ett manligt om det är det enda som står till buds.
Folkpartiet ordnar en intressant dag om företagarfrågor på riksdagshuset idag. Jag har anmält mig och planerade att sätta mig på tidiga morgontåget söderut.
Men jag upptäcker snart att det inte är möjligt att åka. Höftpartiet är inte intresserat av att hänga med mig ens ut till brevlådan och ta in morgontidningen.
Mitt elaka diskbråck har plågat mig i över ett år nu och i veckan var jag till sjukgymnasten på behandling. Dagen efter var det omöjligt att gå någon längre sträcka och det ger inte med sig.
Så det är kanske dags att byta parti helt enkelt. Det var det som lockade mig i morse när jag förstod att ingen övertalning i världen skulle kunna få mitt tjuriga höftparti att ge med sig.
Är det någon som möjligen har ett piggt höftparti att byta med mig?
För enkelhetens skull vore det bäst att byta med en annan kvinna. Även om jag skulle kunna tänka mig ett manligt om det är det enda som står till buds.
fredag 13 februari 2009
Jag och de gamla mästarna
Det är pretentiöst, jag medger det, men jag känner mig melodramatisk idag och då jämför jag mig med Leonardi & Co. Skillnaden oss emellan är att de var tvungna att dö först, för mig räcker det med att avgå. Vad jag pratar om...? Jo jag har fått all massmedial uppmärksamhet en politiker kan önska idag, men nyheten handlade om min avgång, inte om någon fantastisk motion som jag fått igenom.
Jag visste att denna dag skulle komma. Dagen då mina 75 a-kassedagar tog slut eftersom jag räknas som deltidsarbetande för att jag har ett årsarvode som gruppledare. Men jag har blundat och tänkt..Sista dagen är inte idag. Nej, den var inte idag, den var i förra veckan.
Vad innebär det egentligen? Jo eftersom jag har ett årsarvode räknas jag som deltidsarbetande och har därmed 75 i stället för 300 dagar att förfoga över. Mina dagar tickar på varje vecka och därmed äts de upp snabbare än för den som vissa veckor är helt arbetslösa.
Tanken med att tvinga kommuner och landsting att ge sina arbetstagare 100% sympatiserar jag med. Det finns många, framförallt kvinnor, som arbetar 50-75% och får resten av sin försörjning från den statliga a-kassan. Det är inte OK utan kommuner och landsting måste ta sitt ansvar. MEN arbetsdepartementet och dess utskott har inte tänkt hela varvet ut och det får till följd att en massa grupper med människor drabbas hårt och orättvist.
Vi årsarvoderade politiker är en grupp, men det finns deltidsbrandmän, springvikarier, föreläsare och you name it som drabbas.
på Arbetarbladets nätupplaga blir det tydligt i vilka olika divisioner människor spelar. Brandmän är hjältar och politiker är hyenor som parasiterar. Jag vet att det är okunniga människor som uttrycker sin åsikt på det viset, men det sårar mig lik förbannat.
Sista ordet är inte sagt i denna fråga. Jag är beredd att ta striden för demokratins skull och för rättvisans skull.
Jag visste att denna dag skulle komma. Dagen då mina 75 a-kassedagar tog slut eftersom jag räknas som deltidsarbetande för att jag har ett årsarvode som gruppledare. Men jag har blundat och tänkt..Sista dagen är inte idag. Nej, den var inte idag, den var i förra veckan.
Vad innebär det egentligen? Jo eftersom jag har ett årsarvode räknas jag som deltidsarbetande och har därmed 75 i stället för 300 dagar att förfoga över. Mina dagar tickar på varje vecka och därmed äts de upp snabbare än för den som vissa veckor är helt arbetslösa.
Tanken med att tvinga kommuner och landsting att ge sina arbetstagare 100% sympatiserar jag med. Det finns många, framförallt kvinnor, som arbetar 50-75% och får resten av sin försörjning från den statliga a-kassan. Det är inte OK utan kommuner och landsting måste ta sitt ansvar. MEN arbetsdepartementet och dess utskott har inte tänkt hela varvet ut och det får till följd att en massa grupper med människor drabbas hårt och orättvist.
Vi årsarvoderade politiker är en grupp, men det finns deltidsbrandmän, springvikarier, föreläsare och you name it som drabbas.
på Arbetarbladets nätupplaga blir det tydligt i vilka olika divisioner människor spelar. Brandmän är hjältar och politiker är hyenor som parasiterar. Jag vet att det är okunniga människor som uttrycker sin åsikt på det viset, men det sårar mig lik förbannat.
Sista ordet är inte sagt i denna fråga. Jag är beredd att ta striden för demokratins skull och för rättvisans skull.
onsdag 11 februari 2009
Avslutat uppdrag
Så kom jag fram till vägs ände. Det blev tvunget att ta ett beslut i en fråga som jag blundat för och hoppats på skulle lösa sig ändå. Så blev det inte utan just nu är Folkpartiet Liberalerna i Älvkarleby utan gruppledare.
Idag var jag till Arbetsförmedlingen för att förnya min handlingsplan och fick då träffa min nya handledare. En trevlig och till synes klok tjej.
Vi diskuterade min arbetssituation och min svårighet att ta ett jobb som jag har utbildning för, om det innebär lyft. Diskbråcket hindrar det effektivt.
Vi kom också att prata om mitt gruppledararvode och vad som sker när mina 75 dagar som deltidsarbetslös är slut.
Det är så fiffigt uträknat att för att hamna i utvecklings- och aktivitetsgarantin så måste de 300 dagarna vara slut. Jag har 53 dagar kvar av dem men kommer inte åt dem så länge jag räknas som deltidsarbetande. I mitt fall handlar det om att jag anses arbeta 3,12 timmar/vecka eller 8% av en heltid.
Därför måste jag avsäga mig mitt uppdrag som årsarvoderad gruppledare för att kunna göra slut på de resterande 53 dagarna.
När jag kom hem och skulle deklarera mitt kassakort fick jag besked om att mina dagar tagit slut v 5 redan. Därav det rätt snabba beslutet att avsäga mig uppdraget genast.
Det känns tungt och rätt orättvist. Jag är nog den av gruppledarna som sliter mest för de ynka pengarna och är alltså den som måste avstå ett uppdrag som jag älskar och är väldigt stolt över att jag har fått.
Kommentaren som någon har fällt under tidningsartikeln är att det "är väl skönt att slippa betala för politikers hobbyverksamhet" Gud förbarme sig över dessa okunniga människor och deras glappande trutar.
Jag vet inte hur detta kommer att sluta, men eftersom jag är obotlig optimist tror jag på ett lyckligt slut :-)
Idag var jag till Arbetsförmedlingen för att förnya min handlingsplan och fick då träffa min nya handledare. En trevlig och till synes klok tjej.
Vi diskuterade min arbetssituation och min svårighet att ta ett jobb som jag har utbildning för, om det innebär lyft. Diskbråcket hindrar det effektivt.
Vi kom också att prata om mitt gruppledararvode och vad som sker när mina 75 dagar som deltidsarbetslös är slut.
Det är så fiffigt uträknat att för att hamna i utvecklings- och aktivitetsgarantin så måste de 300 dagarna vara slut. Jag har 53 dagar kvar av dem men kommer inte åt dem så länge jag räknas som deltidsarbetande. I mitt fall handlar det om att jag anses arbeta 3,12 timmar/vecka eller 8% av en heltid.
Därför måste jag avsäga mig mitt uppdrag som årsarvoderad gruppledare för att kunna göra slut på de resterande 53 dagarna.
När jag kom hem och skulle deklarera mitt kassakort fick jag besked om att mina dagar tagit slut v 5 redan. Därav det rätt snabba beslutet att avsäga mig uppdraget genast.
Det känns tungt och rätt orättvist. Jag är nog den av gruppledarna som sliter mest för de ynka pengarna och är alltså den som måste avstå ett uppdrag som jag älskar och är väldigt stolt över att jag har fått.
Kommentaren som någon har fällt under tidningsartikeln är att det "är väl skönt att slippa betala för politikers hobbyverksamhet" Gud förbarme sig över dessa okunniga människor och deras glappande trutar.
Jag vet inte hur detta kommer att sluta, men eftersom jag är obotlig optimist tror jag på ett lyckligt slut :-)
tisdag 10 februari 2009
En tillbakablick över ett sjukt år
Det var bättre förr. När man var yngre och innan man passerade den magiska 50-gränsen. I och för sig var jag bara 49 år och 323 dagar när raset satte in. Det var då jag skrikandes av smärta från ett stort diskbråck transporterades in med ambulans till Gävle sjukhus första gången.
När min 51-årsdag nu närmar sig kan jag bara konstatera att jag börjar bli van att åka till Gävle med ambulans. Ett trist sätt att resa på och dyrt för mina skattebetalande länskamrater.
De två första resorna gjordes under kraftfull smärtlindring efter plågsamt lång väntan på ambulansen. Den tredje var dramatisk värre då först en brandbil med fyra brandmän kommer och nästan skrämmer slag på våra grannar. De hade ingen användning för defibrillatorn som de hade med sig, utifall att. Relativt lugn transport in till Gävle denna gång. När jag efter många timmar på akuten fick klartecken att åka hem utspelades sig denna farsartade händelse: De på akuten bad mig gå ut till intaget och be dem ringa efter en taxi åt mig. Väl ute i luckan så ifrågasatte de där om jag överhuvudtaget varit på akuten eller om jag varit ute på en festnatt och ville åka taxi hem på skattebetalarnas bekostnad! Det löste sig då min läkare kom springandes och sa att jag inte alls fick åka hem. Ett prov hade visat fel och han ville ha kvar mig över natten. Den natten fick jag för första gången prova på unisex-tanken på ett sjukhus. Mannen i sängen bredvid mig låg dock i en apparat som sög ut vätska ur hans lungor så någon fara för sexuella närmanden fanns där inte.
I måndags var det så dags för vända fyra. Maken kunde inte väcka mig och förstod snabbt att blodsockret var lågt. Mycket lågt. Ambulansen, som vid det här laget hittar hem till oss, kom och fick fram ett blodsocker på 0,9. Ett bra värde ligger på 5-6. Efter en timme hade de fortfarande inte fått upp mitt socker och tog med mig in till Gävle. Det enda jag minns av denna dramatik är när maken och sonen skulle leda mig ner för trappan till båren. Jag fick då full panik och trodde nog att de skulle döda mig eller så. Lågt blodsocker ger mig ångest och jag litar inte då på någon. Annars vet jag ingenting förrän jag kvicknade till på akuten under fyra varma filtar skakandes av frossa några timmar senare.
Varför bloggar jag om något som har hänt under året? Tja, jag tycker att det var bättre förr. Innan detta fullständiga ras satte in. Jag känner mig som en gammal bil…Ni vet…När det börjar gå sönder grejer så fortsätter det bara.
Idag var jag på återbesök hos min hjärtläkare. Hon knorrade över mitt höga blodtryck men var för övrigt mer än nöjd med alla provsvar. ”Ät din medicin och motionera 30 minuter varje dag”, sa hon. ”Då slipper vi se varandra igen”
Jag gillar människor som säger det de menar och menar det de säger. Vi log, tog varandra i handen och sa varmt ”Jag vill aldrig mer se dig”
När min 51-årsdag nu närmar sig kan jag bara konstatera att jag börjar bli van att åka till Gävle med ambulans. Ett trist sätt att resa på och dyrt för mina skattebetalande länskamrater.
De två första resorna gjordes under kraftfull smärtlindring efter plågsamt lång väntan på ambulansen. Den tredje var dramatisk värre då först en brandbil med fyra brandmän kommer och nästan skrämmer slag på våra grannar. De hade ingen användning för defibrillatorn som de hade med sig, utifall att. Relativt lugn transport in till Gävle denna gång. När jag efter många timmar på akuten fick klartecken att åka hem utspelades sig denna farsartade händelse: De på akuten bad mig gå ut till intaget och be dem ringa efter en taxi åt mig. Väl ute i luckan så ifrågasatte de där om jag överhuvudtaget varit på akuten eller om jag varit ute på en festnatt och ville åka taxi hem på skattebetalarnas bekostnad! Det löste sig då min läkare kom springandes och sa att jag inte alls fick åka hem. Ett prov hade visat fel och han ville ha kvar mig över natten. Den natten fick jag för första gången prova på unisex-tanken på ett sjukhus. Mannen i sängen bredvid mig låg dock i en apparat som sög ut vätska ur hans lungor så någon fara för sexuella närmanden fanns där inte.
I måndags var det så dags för vända fyra. Maken kunde inte väcka mig och förstod snabbt att blodsockret var lågt. Mycket lågt. Ambulansen, som vid det här laget hittar hem till oss, kom och fick fram ett blodsocker på 0,9. Ett bra värde ligger på 5-6. Efter en timme hade de fortfarande inte fått upp mitt socker och tog med mig in till Gävle. Det enda jag minns av denna dramatik är när maken och sonen skulle leda mig ner för trappan till båren. Jag fick då full panik och trodde nog att de skulle döda mig eller så. Lågt blodsocker ger mig ångest och jag litar inte då på någon. Annars vet jag ingenting förrän jag kvicknade till på akuten under fyra varma filtar skakandes av frossa några timmar senare.
Varför bloggar jag om något som har hänt under året? Tja, jag tycker att det var bättre förr. Innan detta fullständiga ras satte in. Jag känner mig som en gammal bil…Ni vet…När det börjar gå sönder grejer så fortsätter det bara.
Idag var jag på återbesök hos min hjärtläkare. Hon knorrade över mitt höga blodtryck men var för övrigt mer än nöjd med alla provsvar. ”Ät din medicin och motionera 30 minuter varje dag”, sa hon. ”Då slipper vi se varandra igen”
Jag gillar människor som säger det de menar och menar det de säger. Vi log, tog varandra i handen och sa varmt ”Jag vill aldrig mer se dig”
fredag 6 februari 2009
Folkpartiet visar vägen
Folkpartiet kräver röstning om euron (metro.se)
Det är glädjande att Folkpartiet är villiga att visa vägen i fler än en fråga dessa dagar. Det är hög tid att låta svenska folket återigen ta ställning till om vi ska införa Euro som valuta eller ej. I och för sig tycker jag inte att det är en fråga att folkomrösta om överhuvudtaget. Vi har beslutat att gå med i EU och då är ett medlemskap i den monetära unionen en naturlig följd av det beslutet. Som medlem använder man Euro som valuta. Lite typiskt svenskt kanske att alltid ha en egen lösning på en gemensam fråga.
Expressen försökte få det att framstå som om Maud Olofsson tvingats av Jan Björklund till eftergiften runt energiuppgörelsen. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1456894/hemliga-spelet-bakom-karnkraftsuppgorelsenSom om Centern låter sig ledas runt av ett annat regeringsparti och att detta dessutom leder till att flera riksdagsledamöter faller i gråt. Nja...Tillåt mig tvivla på sanningshalten i Expressens artikel.
Maud Olofsson har då givit ett tuffare intryck än att låta sig tvingas till något hon och hennes parti inte tror på, av Björklund från Skene.
Jag tycker att det är bra att regeringen äntligen har satt ner foten i energifrågan och det ska bli intressant att se hur Mona Sahlin ska lyckas övertyga sina LO-väljare att rösta på henne och hennes kamrater 2010.
Nu har jag bara en förhoppning kvar, ja kanske det är några fler, och det är att regeringen ska göra om den hemska LAS.
Den är tänkt att hindra människor att ramla ur systemet på grund av en skrupelfri arbetsgivare. Sanningen är väl att den hindrar människor från att komma in! Det spelar ingen roll hur duktig och engagerad jag är på en arbetsplats som tex timvikarie. Jag kommer inte in. Jag blir alltid förbigådd av någon som har arbetat längre än mig även om jag gör ett tio gånger så bra jobb.
LAS och deltidsregeln är två riktigt stora misslyckanden. LAS ligger den förra regeringen bakom och deltidsregeln kan vi tacka nuvarande regeringen för.
Jag väntade att FP skulle våga stå upp mot LAS på vårt förra landsmöte men vi fegade ur i sista stund. Trist och svagt.
Euron, kärnkraften och LAS är tre områden där jag gärna säger; Ja, det är mitt parti som har varit aktiva och fått en förändring till stånd.
Det är glädjande att Folkpartiet är villiga att visa vägen i fler än en fråga dessa dagar. Det är hög tid att låta svenska folket återigen ta ställning till om vi ska införa Euro som valuta eller ej. I och för sig tycker jag inte att det är en fråga att folkomrösta om överhuvudtaget. Vi har beslutat att gå med i EU och då är ett medlemskap i den monetära unionen en naturlig följd av det beslutet. Som medlem använder man Euro som valuta. Lite typiskt svenskt kanske att alltid ha en egen lösning på en gemensam fråga.
Expressen försökte få det att framstå som om Maud Olofsson tvingats av Jan Björklund till eftergiften runt energiuppgörelsen. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1456894/hemliga-spelet-bakom-karnkraftsuppgorelsenSom om Centern låter sig ledas runt av ett annat regeringsparti och att detta dessutom leder till att flera riksdagsledamöter faller i gråt. Nja...Tillåt mig tvivla på sanningshalten i Expressens artikel.
Maud Olofsson har då givit ett tuffare intryck än att låta sig tvingas till något hon och hennes parti inte tror på, av Björklund från Skene.
Jag tycker att det är bra att regeringen äntligen har satt ner foten i energifrågan och det ska bli intressant att se hur Mona Sahlin ska lyckas övertyga sina LO-väljare att rösta på henne och hennes kamrater 2010.
Nu har jag bara en förhoppning kvar, ja kanske det är några fler, och det är att regeringen ska göra om den hemska LAS.
Den är tänkt att hindra människor att ramla ur systemet på grund av en skrupelfri arbetsgivare. Sanningen är väl att den hindrar människor från att komma in! Det spelar ingen roll hur duktig och engagerad jag är på en arbetsplats som tex timvikarie. Jag kommer inte in. Jag blir alltid förbigådd av någon som har arbetat längre än mig även om jag gör ett tio gånger så bra jobb.
LAS och deltidsregeln är två riktigt stora misslyckanden. LAS ligger den förra regeringen bakom och deltidsregeln kan vi tacka nuvarande regeringen för.
Jag väntade att FP skulle våga stå upp mot LAS på vårt förra landsmöte men vi fegade ur i sista stund. Trist och svagt.
Euron, kärnkraften och LAS är tre områden där jag gärna säger; Ja, det är mitt parti som har varit aktiva och fått en förändring till stånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
