tisdag 24 mars 2009

Stolleprov Älvkarleby!

Hjärnblödningen var nära i morse när jag slog upp Arbetarbladet och läste om hur planerna för kommunens kanske mest användbara hus är just nu.

Huset har stått tomt länge och Folkpartiet har på olika sätt försökt få kommunen att göra en ordentlig och seriös utredning om möjligheten att starta ett Allaktivitetshus i lokalerna.
"Kommunen har inte råd" är det mantraliknande svar som har ramlat ur munnen på såväl politiker som tjänstemän. Nej, har då FP kontrat, vi har kanske inte råd och därför måste vi söka partners med pengar utanför kommunhusets väggar. Näringslivet, EU, Ungdomsstyrelsen, fonder, regionförbundet är några av de som jag kommer på just nu.

Flytta dit biblioteket efter en viss utbyggnad och gör ett kulturhus. Hyr ut nuvarande bibliotek till näringsidkare och få rörelse i den delen av centrum.

Idag har kommunen en fritidsgård inrymd i sporthallen vid högstadieskolan. Rotskär, där skolan ligger, är en ö dit det inte går några bussar kvällstid. Vägen till och från Rotskär upplevs av många som rätt otäck när det är mörkt ute.
Lokalen är trång och definitivt inte ändamålsenlig. Ungdomarna klagar högljutt och de som idkar idrott i sporthallen och även deras föräldrar är minst sagt missnöjda med att deras utrymme kraftigt har begränsats. Det är spring på läktarna och det står stojiga, rökande ungdomar i dörren som alla måste passera.
Ordförande i Kultur- och fritid försvarar Träffen med näbbar och klor. Hon som har gått i pension sen ett tag tycker den är "Jättebra för ungdomarna"
En kommun med ca 5000 invånare i centrala delen ska ha en fritidsgård som fungerar. Den ska ligga centralt och den ska vara utformad så att det går att bedriva meningsfull verksamhet i den och inte bara vara ett hänga-ställe.

I vår vision är det dessutom inte en ren fritidsgård utan ett Allaktivitetshus som samlar människor över generationsgränserna.
Gamla Bowlers är perfekt för ändamålet! Mitt i centrum och inga grannar precis bredvid. Fräscha och rätt nybyggda lokaler som har en möjlighet att tillgodose en mängd olika behov.

Ungdomarna i Älvkarleby kommun förtjänar att bli satsade på och kommunen har allt att vinna på att göra det. Många av våra ungdomar är idag rätt stökiga och kriminalitet och droger blir vanligare och vanligare. Skadegörelsen i hyreshusen, busskurer och skolor kostar en massa pengar och våra äldre känner en oro för att vistas ute.

Nu är en restaurang på G och det ser jag som något positivt. Även om jag ser svårigheten med att skriva ett kontrakt med en krögare som tror att grannen i huset ska vara ett fastighetsbolag. Det andra som oroar mig rejält är att jag har fått hintar om att det handlar om en Kinakrog. Inget fel på Kinakrogar i sig, men snälla.. Måste inte en kommun med en begränsad centrumbild fundera lite extra vad man vill med centrum? I Skutskärs centrum har vi en Kinakrog, två pizzerior, en korvmoj och en Sibylla. Är ytterligare en Kines vad Skutskär behöver? Bara för att huset har stått tomt länge och kostat Älvkarlebyhus 800 000 kronor/år?
Kalla mig fördomsfull om ni vill men det är inte det det handlar om just nu och här.

Andra halvan av huset planerar Älvkarlebyhus att ta själva! Det ska alltså flyttas in en verksamhet som enbart vänder sig till de kommuninvånare som nyttjar det kommunala fastighetsbolagets tjänster. Mitt i centrum ska en verksamhet ta plats som inte gynnar mer än en del av befolkningen.

Denna kommun saknar visioner, den saknar mod och den saknar lust att se vad befolkningen efterfrågar och behöver.

Stoppa detta stolleprov innan det är försent!

måndag 23 mars 2009

Till alla krokusar runt om

Om vårens tvekan

Det stod väl en krokus i backen och lös.
Och jag blev så glad och varm så jag frös.

Då kom väl en ombudsman, snygg och sympatisk
och sa att han var socialdemokratisk.

Till krokusen sa han: "Här står du och lyser.
Men det gör du fel. Jag ser att du fryser.

Gå genast och göm dig igen under löven!
Och fort ska det gå. För jag fryser om röven!"

Och krokusen hopslog sin solgula blomma,
för krokusar är, som ni vet, rätt så fromma.

Jag sa, ganska ilsket: "Vad tar du dig till?
Låt krokusar blomma som krokusar vill!"

"Du är", sa han värdigt, "politiskt naiv.
Vad vet väl en krokus om krokusars liv?

En gräsrot kan aldrig i världen förstå
det myckna som händer på gräsrotsnivå.

Det måste studeras och klassificeras
och stötas och blötas och utvärderas.

Partiet har blommornas bästa i fokus.
Sten Andersson vet vad som passar en krokus."

I påsk verkar backarna trista och tomma.
Min krokus hon tappa visst lusten att blomma.

Tage Danielsson, 4 april 1980

Den här dikten hittade jag på Helene Odenljungs blogg och stal den direkt. Den beskriver rätt precist hur jag känner just nu.
Dels är jag otroligt trött på den socialdemokratiska dominansen i vår kommun. Egen majoritet i alla mandatperioder utom tre sedan 1919. Inget intresse av att låta krokusarna blomma som de vill och ibland verkar det som om partiet inte vill att de ska blomma alls.
Dels har jag kommit till en slags plågsam insikt att partiets bästa inte verkar kunna förenas med krokusarnas bästa. Eller tvärs om.

En nomineringsprocess är tydligen det hetaste projekt som ett parti kan ägna sig åt och ingen verkar kunna bli nöjd. Uppenbarligen är jag alldeles för naiv för att ingå i en valberedning eftersom jag tror att om vi kan hitta en effektiv och bra fungerande organisation så kommer det att gynna alla. Ingen väljs bort av personliga skäl utan för att ett nytt och annorlunda synsätt gör att någon annan passar bättre.

Och jag min idiot tror att det är så enkelt. No hard feelings eftersom det är en förändring som måste till för att vässa organisationen. Jo hej du!

Telefonsamtal kors och tvärs. Ilsket stampande med foten. Gör du så där så lämnar jag. Välj dina strider. Är det nödvändigt nu? Blir det bättre? Vi kan inte läcka energi på en sådan sak nu. Vi väntar och förankrar ordentligt.

Mina barn brukar säga att jag ligger fem år före i mitt tänk vad gäller en massa olika saker. Det har jag fått bekräftat flera gånger då mina motioner från tidigt 2000-tal nu börjar dyka upp som genomförda. De som avslogs med ett skratt och huvudskakning.
Kanske är det likadant nu. Jag ser helt enkelt inte det andra ser och som föder deras oro. Samtidigt ser jag sådant som andra inte ser och som jag bedömmer som nödvändigt. Vet inte om det är sant, men nog tusan känns det som om jag inte är i fas helt enkelt.

Risken är stor att jag tappar lusten att blomma.

söndag 22 mars 2009

Födelsedagsfirande och fest

Det blev för svårt att blanda fest och Gaza i samma blogginlägg, så det får bli två i stället.
Medan jag befann mig i Uppsala så tog mina barn sig an uppgiften att sanera vårt hem. Det är nästan på den nivån just nu måste jag tillstå. Hundarna hårar och pappershögarna sväller till grotesk storlek. Tvätten svämmar över, tack och lov ren men ändå. Jag tror att jag skulle kunna sälja huset med allt innehåll, lämna över nyckeln och bara gå härifrån. Det enda jag tar med mig är alla saker från när ungarna var små. Märklig känsla men så är det just nu.

Nåväl, ungarna hade gjort ett otroligt bra jobb och det var en befrielse att få komma hem till ett hem som har gått från nivå fem till bara en trea.

Björn hade tråkigt och kände sig klart utmobbad av sina kamrater. Tanken på att tillbringa en lördag med mamma var inte särskilt tilltalande, så han ringde runt utan att få tag på en enda själ av kompisarna.
Det är i dessa kritiska lägen som Facebook kan fylla en så bra funktion. "Annica sitter hemma och dricker vin" Upplyste jag sonen som genast kastade sig på datorn och uppmanade henne att komma hit. Vilket hon också något senare gjorde.

Jag dukade fint med blommor, present och finkaffekopparna. Medan vi väntade hem födelsedagsbarnet från jobbet tog vi en drink och hade riktigt trevligt.
Vi pratade om en massa saker som faktiskt kan diskuteras när man umgås med någon man aldrig har snackat riktigt ordentligt med. Annica och jag läser varandras bloggar och är vänner på Facebook. Vi bor inte så långt från varandra, hejar men umgås inte.
Det gjorde vi nu.
Göran kom hem 22.30 och festen kunde då börja ordentligt. Vi hade riktigt trevligt och jag blev trist medveten om hur svårt det är att skratta utan att se helt grotesk ut, när halva ansiktet är förlamat. det är också svårt att blinka manuellt med ett mascaramålat öga. Tack och lov har jag en viss distans till mig själv och mitt utseende så jag kan skratta åt eländet.
Halv fyra insåg jag att det var dags att snacka med kudden.

Jag märker nu att jag inte är 20 år längre, att den sista drinken borde avstås och att halv fyra är några timmar för sent. Bakfull blir jag inte längre efter att jag slutade röka för 15 år sen, men kroppen vill ändå göra mig uppmärksam på vissa förändringar i sättet att klara av en fest.
Jag väljer dock att ge fan i att lyssna på den och försöker få den att inse att idag är inte människor gamla för att de har fyllt 50. Basta!

Hjälp Rädda Barnen att rädda barnen

Jag åkte tidigt till Tierp i går morse för att tillsammans med Bo, kassören i RB, åka till Uppsala och distriktets årsmöte för Rädda Barnen. Det var mycket folk och jag såg snabbt att 95% var kvinnor. Samma sak har jag noterat när jag har varit med på saker som ECPAT anordnar. Nästan uteslutande kvinnor där med. Vad beror detta på? Att kvinnor skulle ha en större empatisk förmåga låter inte riktigt troligt, men kanske det är så att kvinnor gör något av sin empati i större utsträckning än vad männen gör.

Vi fick via ett bildspel, följa med runt på gatorna i Gaza och besöka några av Rädda Barnens kontor. Den jämförelsen som vi fick med oss var att tänka oss Stockholms läns befolkning, eller 1,4 miljoner människor, instängda på en yta stor som en tredjedel av Öland. Ölandsbron avstängd och mineringar runt brofästet. En mur på landsidan och krigsskepp bevakandes kusten så att ingen kunde ta sig ut.
Rädda Barnen arbetar mycket med att i detta kaos skapa struktur och vardag. De har gjort barnsäkra platser genom att röja bort vapen och minor, satt upp färgglada väggar -typ partytält- och låter barn leka där. Allt i syfte att ge barnen en stund av flykt från krig och elände.
Det här är ett arbete som pågår i flera krigshärjade länder och där RB låter barnen få vara just barn. Hjälparbete är så otroligt mycket mer än matleveranser och filtar.

Vi fick också se bilder på ofattbara miljöer där barnen lever. Hängande elledningar kors och tvärs, hål i väggar och gator efter bomber och en fulhet som kändes mer än overklig.


Jag är väldigt stolt och glad att jag lyssnade på radion den där dagen för tre år sedan när jag satt i bilen på väg ner till Uppsala. De hade då ett inslag om RB i Tierp som då fyllde 40 år och hade haft samma ordförande hela tiden. Folkpartiet hade gjort en dåligt valresultat och jag hade i och med det möjlighet att engagera mig utanför politiken. Rädda Barnen var ett utmärkt ställe tyckte jag att lägga energi på. Idag är jag sekreterare i styrelsen i Tierp och vi har en hel del uppslag på hur vi ska göra för att bli fler. Rädda Barnen behöver allt stöd från medlemmar och andra givare för att kunna göra det de faktiskt är otroligt duktiga på. Nämligen att rädda barnen.
Bli medlem du med.

fredag 20 mars 2009

Min älskade farfar, 128 år idag

Idag hade min älskade farfar fyllt 128 år om han hade levt. Det är inte särskilt troligt att han hade gjort det, men ändå.
Farfar dog redan 1968. Då var han 87 år och jag bara 10. Fortfarande kan jag bli skitarg på honom för att han inte kunde stanna åtminstone 5 år till. Gärna 10 om man nu får önska något.
Det hade varit så underbart att vara lite mer än ett barn, få ha honom nära mig som lite mer vuxen. Han var så underbar min farfar och vi stod varandra så himla nära. Mamma sa alltid att det var jag och min tre år äldre syster som lyckades "knäppa upp" farfar. Få honom så där mjuk i ansiktet som en farfar ska vara i umgänget med sina barnbarn.

Jag undrar vad farfar tycker om att jag bloggar om honom och vad han tycker om datorer. Farfar var Fabrikör Nylund och hade ett tryckeri. Stort hus i Saltsjöbaden och en hoppbacke döpt efter sig där.Farfar blev hedersmedlem i DIF och var med och startade Sällskapet gamla Djurgårdare. (Farfar står tvåa från höger)1956 fick han sällskapets guldplakett. Han var inte bara backhoppare utan seglade också. Men framför allt var han min farfar.

Jag minns hans skarpa näsa, hans käpp och hans basker. När han kom in till oss i stan hade han alltid en påse kakor med sig. Men hemma åt han alltid Wasa sportknäcke.
Tyvärr minns jag också hans begravning. Jag minns precis vad jag hade på mig och att pappa grät.

Grattis på födelsedagen farfar. Jag kommer alltid att älska dig.

Jahaja...Ansiktsförlamning

Är det inte själva den? Jag har sagt det förut och jag säger det igen...Jag känner mig som en gammal bil. När det börjar rasa så rasar allt. Nu ska jag väl iofs vara glad att det förmodligen inte handlar om en propp i hjärnan utan om en ansiktsförlamning.
Googlar på ordet och läser att ca 3000 personer drabbas varje år och oftast helt utan synlig anledning. Det kan bero på en tumör eller en virusinfektion typ Borrelia men väldigt många saknar orsak. Det står även att lindrigare symtom går över på 6 veckor till 6 månader. Forskare i Lund och Uppsala har sett att kortisonbehandling har bästa effekten.
Jag pratade med min nya husläkare i Skutskär och han såg att det redan har gått iväg en remiss till ögon på Akademiska då stroke-enheten inte trodde detta var ett fall för dem.
Värken i höfterna har börjat avta så smått så det handlar väl om att summan av problem är konstant. Så länge det är så får man väl ändå vara nöjd. Men gammal känner jag mig lika fullt.

torsdag 19 mars 2009

Rävspel och arrogans kräver förändring

Ibland blir jag bara så djävla trött på andra politiker. Jag gillar inte rävspel och förstår inte hur vissa tror att de faktiskt ska klara sig undan avslöjande.

Som ledamot i Länshandikapprådet har jag legat på att vi i en skrivelse till Upplands Lokaltrafik ska kräva att de slår igång de automatiska högtalarutropen som sovande passagerare har fått tyst på.
Före jul kom en kopia på skrivelsen som gått iväg. Efter tre sammanträden hade jag nått fram :-)
För att förstärka kravet skrev jag en skrivelse till vår kommunstyrelse och uppmanade dem att göra en liknande skrivelse. Min uppmaning stannade i KsAu då vårt kommunalråd inte tyckte det var Ks sak.
Eftersom FP inte har plats i Ks bad jag en annan politiker bevaka skrivelsen och yrka på att den skulle upp i Ks och bifallas. Sen hörde jag inget mer från honom och eftersom UL beslutade att återinföra utropen så lät jag saken bero.
När nu protokollet från senaste KS dyker upp ser jag till min förvåning att Kommunens Väl, det lokala partiet, hade gjort frågan till sin egen och lämnat en egen skrivelse till KS!

Dessutom kunde jag läsa i den tidning som går ut till de olika handikappföreningar att en ombudsman tillsammans med en ordförande anser att det är de som genom insändare har förmått UL att ändra inställning. Jag tror att det är Länshandikapprådets skrivelse som tillsammans med välformulerade insändare har fått UL att ändra sig. Tyvärr var inte den politiska insatsen omnämnd med ens en bisats i tidningen. Äras de som äras bör.

Det sista ärendet i KS protokoll som FP var inblandade i var en motion om att använda Folkets Hus i Skutskär bättre genom att flytta kommunfullmäktiges sammanträden dit. Som man har gjort i tex Heby och lyft FH rejält.
Efter samtal med några i FH's styrelse framkommer att ingen från kommunen har varit i kontakt med styrelsen och diskuterat motionen. Ändå så skriver kultur och fitidsordförande att det krävs stora investeringar för att möjliggöra det FP föreslår och därför ska motionen avslås.
Hur vet hon det? Varför har ingen kontakt tagits med FH och varför får inte en grupp titta på förslaget innan man tar ställning?

Jag vet svaret tyvärr. Den politiska ledningen i Älvkarleby kommun saknar fullständigt visioner och tro på framtiden. "Vi kan och vet bäst" är deras motto och därför behöver ingen annan tillfrågas i olika frågor.
Några politiker spelar räv och andra orkar/vill inte spela alls. Vi har en tredje medglidargrupp i kommunen, men de bryr jag mig inte om idag.

Politiken i Älvkarleby behöver FÖRÄNDRING

14 timmar på akuten på Ackis

Hela dagen idag har jag blinkat mitt vänstra öga manuellt, haft problem med att både äta och dricka samt sluddrat lite när jag pratat. Propp, dvs stroke är det första man tänker sig orsakar detta fåniga tillstånd. Det började redan i tisdags och eftersom jag har en trasig tand som rispar insidan på tungan så gick mina tankar dithän. Ringde Folktandvården och kollade med dem om det var en möjlig kombination.
Nej, det tyckte de inte utan ville att jag skulle ta kontakt med VC i stället. Där fick jag en snabb akuttid. Som vanligt skulle jag vilja säga. Skutskärs VC är otroligt bra att ha att göra med när det gäller tillgängligheten på telefon och att få en tid.
Läkaren var tveksam till tanken på en propp men skrev en remiss till Akademiska i Uppsala i allafall. Trots att det är längre till Uppsala än till Gävle väljer jag den längre sträckan tveklöst.
Sonen körde ner mig och 16:20 slog jag ner rumpan i väntrummet. Klockan 18 åkte Björn hem och jag fortsatte att vänta. Och vänta. Och vänta.
Fick komma in och lämna blodprover vid 20-tiden och återvände till väntrummet. Jag tog en promenad upp till stora entrén för att ta ut pengar så jag kunde köpa något att äta i automaten.
Hade ett långt samtal med Uppsalas smartaste och snyggaste kommunalråd och satte mig sedan igen för att vänta. Och vänta. Bakom mig satt två kvinnor och vevade på rejält om den långa väntetiden. Ingen kom ut och ingen gick in. Vad gör de egentligen där inne!? Sköterskan hade sagt att det var mycket patienter, men var va dom!? De skulle skriva insändare i UNT för de var minsann skattebetalare. Dessutom trodde de inte att alla som satt i väntrummet verkligen var sjuka för de såg så friska ut. Den ena kvinnan gick ut och rökte relativt ofta och jag vet inte jag; Hon såg inte så sjuk ut.
Att det kommer in patienter som vi inte ser tänkte de nog inte på. En ung kvinna kom in och kunde inte stå på benen utan jag fick ropa fram en säng. Hon försvann in snabbt som ögat och hennes mamma sa till mig att; Jodå hon fick dropp nu och mådde lite bättre. Alltså blir riktigt sjuka patienter snabbt omhändertagna och vi andra måste vänta. Trist men sant.
23:45 blev jag inropad igen, fick ett rum och en brits. Det kan dröja en stund sa sköterskan, och det gjorde det. 02:45 kom det en trött läkare och skickade ner mig på en CT röntgen. Medan vi åkte ner frågade jag sköterskan om läget på akuten. Det ser alltid ut så här menade hon. Enormt stort tryck på akuten och lång väntan.
Mer personal var enligt henne inte svaret på problemet utan ville hellre att folk sökte vård på rätt nivå. Det kom folk in i ambulans som fick sätta sig i väntrummet och det kom folk gåendes som var dödssjuka. De ska snart få egna akutläkare som säkert kommer att göra det bättre. Läkare som bara är på akuten och inte springer till avdelningarna och hjälper till.
Svaret från röntgen delgavs mig kl 05:00. Det syntes ingenting, sa läkaren. Det skrämmde mig rejält. En hjärnröntgen där inget syns?! Huuuuu :-)
Jag fick recept på Trombyl, en remiss till strokeenheten och en sjukresa hem.
När taxin kom satte jag mig i baksätet för att slumra den knappa timme det tar hem men det kunde jag glömma! En pratglad och trevlig chaufför körde mig till Marma och vi pratade hela vägen medan solen gick upp över oss.

måndag 16 mars 2009

Elfriede Jelinek, Gudfader och stekta sparvar

Texten som Elfriede Jelinek låter publiceras i dagens Arbetarblad är otroligt stark och låter oss betrakta det fasansfulla som under 24 år skedde i Amstetten i Österike ur ett annat perspektiv. Hon är inte barmhärtig i sin tolkning av den fader-Gudfader-som höll sin dotter och hennes -hans- barn inspärrade i en bunkerliknande källare. Ett liv som få av oss kan ta in i våra medvetanden. Läs den.

Varför har en Nobelpristagare publicerat en text i en lokaltidning som Arbetarbladet? Anledningen stavas Dagermanpriset. Elfriede Jelinek fick det 2004 och har sedan dess haft ett gott förhållande till Bengt Söderhäll som är medlem i Dagermansällskapet. Han spelar en stor roll i sällskapet och utdelningen av Dagermanpriset. Bengt har lotsat pristagarna genom Älvkarleby och nu senast en annan Nobelpristagare, Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Som kommunpolitiker i Älvkarleby är det plågsamt att tillhöra oppositionen. Att se alla stekta sparvar som flyger runt i kommunen och inte kunna påverka att de flyger in i vår mun är minst sagt frustrerande.
Vår kommunledning har viktigare saker att sköta om. De måste se till att boka sittplatsbiljetter till Brynäsmatcherna och se till att de hamnar bredvid varandra. Undrar ni vilka? Sossarna med kommunalrådet i spetsen och moderaternas höjdare förstås. Om de sitter i majoritet tillsammans? Nehej knappast...De sitter bara i ölstugan och i hockeyhallen tillsammans.

De stekta sparvar som flaxar runt i kommunen medan kommunledningen är på hockey är Nobelpristagare, intresserade nyföretagare, erbjudanden om deltagande i diverse delfinansierade projekt osv osv

Mitt och folkpartiets mål är att få till en annan och mer aktiv, kreativ, flexibel, visionär kommunledning. En kommunledning som inte häckar på hockeyarenor medan sparvarna flyger vidare till andra kommuner.

torsdag 12 mars 2009

Uppe ur bloggsvackan?

Blev uppringd igår av en något orolig kompis. Hon undrade om det har hänt mig något eftersom jag inte har bloggat på så länge. Samtidigt som det är skämmigt att oroa en kompis så är det lite kul att någon märker att jag inte har bloggat.
Sanningen är den att jag har befunnit mig i en fruktansvärd bloggsvacka. Inte orkat, inte haft lust och varit tom på blogguppslag.

Folkpartiet Liberalerna hade ett fantastiskt upplyftande riksmöte i Linköping helgen som var. 800 folkpartister som alla var på sitt allra bästa humör, mixat med bra seminarier och bra framträdanden på scenen gör att man lyfter en bra bit över marken.

Min kompislista på Facebook har blivit några centimeter längre och jag vet nu hur många av kompisarna ser ut och hur de låter när de pratar. Det är inte helt oviktigt när man ingår i ett sammanhang.
Vi fick veta mycket om hur väsentligt det är att finnas med i bloggosfären, Facebook och på andra sätt i den virtuella världen. Jag har försökt mig på att begripa hur Twitter funkar, men känner mig inte så himla sugen på det verktyget måste jag säga.

Nu försöker jag att sortera intrycken och formulera en göra-lista. Inte helt lätt men trägen vinner sa min mamma alltid och jag måste nu lita på att det stämmer.