Haiti

Inför landstigningen på Haiti kände jag mig inte särskilt bekväm. Ett land som drabbats av en fruktansvärd naturkatastrof hade väl annat att tänka på än turister från ett lyxkryssningsfartyg tyckte jag.
Jag har Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin som Facebookvän och hon skrev att "fyll plånboken och handla av Haitiborna, det är den bästa humanitära åtgärden du kan göra" Så det gjorde jag också.
Men Haiti blev en mycket jobbig upplevelse för mig och mina andra kamrater. Bedövande vackert från 14:de däck på fartyget

och otroligt välkomnande.



Nu ska alla veta att just Labadee är en ö som ägs av Royal Caribbean och därför inte är annat än en turistort.
Men ändå,, Efter att vi lagt oss i solstolarna tog jag mig en promenad runt i omgivningen. Den lokala konsten intresserade mig mycket och därför gick jag upp bland försäljarna. Direkt kände jag ett obehag då de nästan attackerade mig. Efter att ha hamnat in i en diskussion om priset vi kommit överens om för ett armband var 7eller 8 dollar och om jag inte skulle följa med för att titta på något som borde intressera mig enormt mycket, blev jag nästan kräkfärdig. Det var mycket obehagligt och jag höjde mina armar och sa med hög röst "Stopp, jag går härifrån nu" fast på engelska förstås :-)
Senare gick vi flera stycken till en annan strand och var då tvungna att passera ett stort antal försäljningsstånd. Vi gick med nedslagna blickar och kände oss djävligt obekväma.
Jag såg i ögonvrån flera saker som jag hade kunnat titta närmare på men det kändes inte möjligt.
Jag tror att vi svenskar inte är riktigt vana vid den här tuffare formen av försäljning.

Jamaica

När vi anländer till Ocho Rios på Jamaica inser jag att de flesta av mina kamrater ska åka till Dunn's River Falls

för att klättra och sen simma med delfiner. 1000 spänn ryms inte i min budget så jag ger mig iväg på egen hand.
Det visar sig att på Jamaica behöver du inte gå många meter innan erbjudanden från taxichaufförer haglar in. De vill visa dig Ocho Rios och de rabblar snabbt upp vilka fantastiska ställen jag kommer att få se om jag väljer att åka med dom. De gav sig dock när de insåg att de inte skulle komma långt med den här svenska kvinnan.

När jag väl blivit av med dessa tjänstvilliga män slöt en annan man upp vid min sida. Han ville att jag skulle besöka hans butik men fick aldrig riktigt fram varför. Jag anade ändå vilka varor han sålde för han frågade mig om jag rökte. När jag svarade nej på det så ville han att jag skulle veta att han kunde erbjuda mig att köpa ett fint vapen för bara 65 dollar. Jag sa nej även till det.

Mina planer för Jamaica var att köpa rom till Göran och till pojkarna och jag hade redan på båten fått veta vilka affärer som var ok att handla i. Det blev 12-årig Appleton Estate till Björn och Tim samt en 14-årig sådan till Göran. En flaska vit rom fick jag på köpet.
Till Micael som inte är 20 än köpte jag ett halsband med en hajtand och lite annat.

Jag var också på jakt efter Jamaicanskt kaffe och hittade Blue Mountain kaffe lite överallt. I den butik jag valde att handla blev jag bjuden på en kopp kaffe och tjejen undrade om jag smakat det med en skvätt Sangster's i. Det hade jag ju inte och fick därför smaka kaffe spetsat med något som smakade som Bailey's men var baserat på Jamaicansk rom. Rätt kul upplevelse. Visst fick hon sälja en flaska till mig ihop med en stor påse med Blue Mountainkaffe.


Det var en märklig upplevelse att gå runt på dåligt asfalterade gator och se en hel del fattiga människor samtidigt som juvelerarbutikerna erbjöd de mest imponerande sakerna. Jag fick stifta bekantskap med en sten som heter Tansanite och jag blev mer än förälskad. Någon gång ska jag köpa ett smycke med en vacker, blå Tansanitesten i.

På min väg tillbaka till stranden så passerade jag en sköldpaddspark som jag tog en tur genom. Snart träffade jag en vakt som jag ställde några frågor till om parken och han guidade mig gärna runt en stund bland dammar med sköldpaddor och vackra fiskar.

För att komma in på stranden fick man betala 2$ och där träffade jag flera av mina kamrater. Himlen var rätt mulen men vad gör väl det när termometern ändå visar 28 grader.















På vägen tillbaka till båten stannade jag på den bar som låg precis vid hamnen. Jag bad om något "speciellt" och blev både förvånad och besviken när dagens specialare var två flaskor öl av det lokala bryggeriet. Jag frågade om det var ok att ta ett kort och tjejen i baren skrattade och sa att hon nog fanns på foto världen över. Så därför hamnar hon nu på en svensk blogg. Antagligen inte för första gången :-)

Nu har jag varit på Jamaica och jag tror inte att jag kommer att återvända. Trots det så var det en upplevelse som jag kommer att bära med mig.

Incheckning på Liberty of the seas

Jag fattar fortfarande inte var jag är och vad jag är på väg att få uppleva! En mycket underlig känsla måste jag säga.
När vi står i kön utanför incheckningen och grundaren och VD för Tahitian Noni International, John Wadsworth, kommer fram och hälsar på oss så inser jag att det här företaget är inte som något annat. Vi är en familj även om det låter fånigt för de utanför TNI.

Jag uppmärksammas också på att det är förbjudet att ta med sig vapen ombord och det var ju tur att det påpekades :-)


Väl ombord på Liberty of the seas så börjar jag väl få ett hum om att det inte är en Ålandskryssning jag ska på, men fortfarande är jag lite så där,,Jahaja, så här ser det ut här.

Jag letar reda på hytten som jag ska dela med tre kvinnor som jag aldrig träffat tidigare i mitt liv och varav jag bara vet namnet på den ena. De är inte där så jag passar på att fota hytten lite.











Jag fotar utsikten från vår balkong också




































Hela båten är omgjord till en Noni båt och jag får veta att det är bara ett företag tidigare som har chartrat fartyget och det är Oprah Winfrey. Det är ok att komma tvåa då tycker jag :-)




Dagen är fylld av musik, olika uppträdanden och härliga tal av företagets ledning.
Middagen visar sig ge en föraning om vilken klass vi kan räkna med vad det gäller maten och serveringen av den.

På kvällen när vi återvänder till hytten så har de som ansvarar för vår hytt låtit en liten hund flyttat in

Dag 1,,På väg

Hur kul är det att inse att den dag som jag ska företa min största resa i livet så är vädergudarna på sitt absolut sämsta humör!?

Maken och sonen skulle köra mig ner till Arlanda i tidig morgontimme men det var bara att glömma bort. Snön vräkte ner och blåsten gjorde att knappt handen var synlig så det fick bli att lita på UL och Upptåget från Tierp.
Jag har förstått att de tåg som gick efter mitt blev inställda nästan allihop.
Jag bytte skor på tåget och skickade med vinterskorna hem till Marma igen. det var rätt många som höjde på ögonbrynen åt mina skor.

Väl incheckad och klar kunde jag med viss oro se ut över startbanan där plogbilarna körde skytteltrafik för att röja banan.
Mitt plan tog ombord oss passagerare i tid men vi blev lik förbaskat ståendes i två timmar av skäl som jag inte riktigt förstod.

I New York hade jag kanska kort med tid mellan planen redan från början och det blev inte bättre av förseningen från Arlanda. Kön till migrationskontrollen var mycket lång men värst var det nog i säkerhetskontrollen.
Jag fick en hel del obehagliga känslor inför att det gick personer i uniform runt och ropade att vi skulle ta av skorna, bälten och annat och att vi skulle låta kön rulla på och inte stanna upp. Det var lätt att låta tankarna gå till Tyskland på 40-talet.
Jag var lite stressad och förstod inte att skorna som passerat kollen på Arlanda nu skulle av. Inte heller förstod jag varför kvinnan som frågade vad jag hade i fickan blev så arg och sa åt mig att gå åt vänster trots att min röntgade väska och mina skor kom på bandet till höger.
Hon såg slangen till min insulinpump och jag visade upp den och förklarade vad det var. "Du ska gå där" fräste hon. "Nej! In där" ropade hon när jag passerade en glaskur i mitten. Lätt förvånad gick jag in i kuren och sa efter någon minut "Kan jag gå nu?" DU GÅR INGENSTANS, skrek kvinnan och efter ett tag kom en annan kvinna och bad mig ta upp pumpen ur fickan, ta i den med båda händerna och hålla fram handflatorna utan att ta i något annat. Då först fattade jag att de misstänkte att det kanske var något annat jag hade i fickan.

Med andan i halsen och som sista passagerare klev jag ombord på planet mot Miami.

Jag hamnade bredvid ett jättetrevligt par från,,, Ja precis därifrån var de ;)De hade varit i Madrid och vi hade ett trevligt samtal hela vägen till Miami.

Väl framme i Miami så tog jag en taxi till hotellet där mina svenska kamrater redan bodde
Fantastiskt trevligt hotell som jag varmt kan rekommendera; Best Western Bay In

Så var jag framme

Resan med stort R

Det är ett tag sen jag kom hem från kryssningen i Karibien och sen dess har jag sneglat på datorn och funderat på hur jag skulle göra. En blogg är ju en dagbok och inte en memoarbok.
Det var ju så att det inte funkade att blogga från båten utan att låta hela reskassan gå till Internet-tid. Att blogga via min iPhone när vi var i land och jag hittade trådlösa nätverk utan kostnad var inte heller att tänka på.

Så nu bryter jag mot bloggandets idé (jag har gjort det förr så jag bryter inte jungfrulig mark) och bloggar i efterskott.

Håll till godo med gårdagens nyheter :-)

Ann-Cathrin har transformerats till ett turismprojekt

Alltså,, Hur svårt kan det vara att starta ytterligare en blogg men hålla den särad från den första bloggen? Uppenbarligen så fixar inte jag det och därför är min profil numera en beskrivning av ett projekt. Jag vill inte vara ett projekt och definitivt inte ett som är EUfinansierat. Hur säkert är det att få övergå till ordinarie verksamhet?
Nej,,det är nog bäst att försöka separera de här två bloggarna så att jag är jag och projektet ett projekt :-)