14 timmar på akuten på Ackis

Hela dagen idag har jag blinkat mitt vänstra öga manuellt, haft problem med att både äta och dricka samt sluddrat lite när jag pratat. Propp, dvs stroke är det första man tänker sig orsakar detta fåniga tillstånd. Det började redan i tisdags och eftersom jag har en trasig tand som rispar insidan på tungan så gick mina tankar dithän. Ringde Folktandvården och kollade med dem om det var en möjlig kombination.
Nej, det tyckte de inte utan ville att jag skulle ta kontakt med VC i stället. Där fick jag en snabb akuttid. Som vanligt skulle jag vilja säga. Skutskärs VC är otroligt bra att ha att göra med när det gäller tillgängligheten på telefon och att få en tid.
Läkaren var tveksam till tanken på en propp men skrev en remiss till Akademiska i Uppsala i allafall. Trots att det är längre till Uppsala än till Gävle väljer jag den längre sträckan tveklöst.
Sonen körde ner mig och 16:20 slog jag ner rumpan i väntrummet. Klockan 18 åkte Björn hem och jag fortsatte att vänta. Och vänta. Och vänta.
Fick komma in och lämna blodprover vid 20-tiden och återvände till väntrummet. Jag tog en promenad upp till stora entrén för att ta ut pengar så jag kunde köpa något att äta i automaten.
Hade ett långt samtal med Uppsalas smartaste och snyggaste kommunalråd och satte mig sedan igen för att vänta. Och vänta. Bakom mig satt två kvinnor och vevade på rejält om den långa väntetiden. Ingen kom ut och ingen gick in. Vad gör de egentligen där inne!? Sköterskan hade sagt att det var mycket patienter, men var va dom!? De skulle skriva insändare i UNT för de var minsann skattebetalare. Dessutom trodde de inte att alla som satt i väntrummet verkligen var sjuka för de såg så friska ut. Den ena kvinnan gick ut och rökte relativt ofta och jag vet inte jag; Hon såg inte så sjuk ut.
Att det kommer in patienter som vi inte ser tänkte de nog inte på. En ung kvinna kom in och kunde inte stå på benen utan jag fick ropa fram en säng. Hon försvann in snabbt som ögat och hennes mamma sa till mig att; Jodå hon fick dropp nu och mådde lite bättre. Alltså blir riktigt sjuka patienter snabbt omhändertagna och vi andra måste vänta. Trist men sant.
23:45 blev jag inropad igen, fick ett rum och en brits. Det kan dröja en stund sa sköterskan, och det gjorde det. 02:45 kom det en trött läkare och skickade ner mig på en CT röntgen. Medan vi åkte ner frågade jag sköterskan om läget på akuten. Det ser alltid ut så här menade hon. Enormt stort tryck på akuten och lång väntan.
Mer personal var enligt henne inte svaret på problemet utan ville hellre att folk sökte vård på rätt nivå. Det kom folk in i ambulans som fick sätta sig i väntrummet och det kom folk gåendes som var dödssjuka. De ska snart få egna akutläkare som säkert kommer att göra det bättre. Läkare som bara är på akuten och inte springer till avdelningarna och hjälper till.
Svaret från röntgen delgavs mig kl 05:00. Det syntes ingenting, sa läkaren. Det skrämmde mig rejält. En hjärnröntgen där inget syns?! Huuuuu :-)
Jag fick recept på Trombyl, en remiss till strokeenheten och en sjukresa hem.
När taxin kom satte jag mig i baksätet för att slumra den knappa timme det tar hem men det kunde jag glömma! En pratglad och trevlig chaufför körde mig till Marma och vi pratade hela vägen medan solen gick upp över oss.