Födelsedagsfirande och fest

Det blev för svårt att blanda fest och Gaza i samma blogginlägg, så det får bli två i stället.
Medan jag befann mig i Uppsala så tog mina barn sig an uppgiften att sanera vårt hem. Det är nästan på den nivån just nu måste jag tillstå. Hundarna hårar och pappershögarna sväller till grotesk storlek. Tvätten svämmar över, tack och lov ren men ändå. Jag tror att jag skulle kunna sälja huset med allt innehåll, lämna över nyckeln och bara gå härifrån. Det enda jag tar med mig är alla saker från när ungarna var små. Märklig känsla men så är det just nu.

Nåväl, ungarna hade gjort ett otroligt bra jobb och det var en befrielse att få komma hem till ett hem som har gått från nivå fem till bara en trea.

Björn hade tråkigt och kände sig klart utmobbad av sina kamrater. Tanken på att tillbringa en lördag med mamma var inte särskilt tilltalande, så han ringde runt utan att få tag på en enda själ av kompisarna.
Det är i dessa kritiska lägen som Facebook kan fylla en så bra funktion. "Annica sitter hemma och dricker vin" Upplyste jag sonen som genast kastade sig på datorn och uppmanade henne att komma hit. Vilket hon också något senare gjorde.

Jag dukade fint med blommor, present och finkaffekopparna. Medan vi väntade hem födelsedagsbarnet från jobbet tog vi en drink och hade riktigt trevligt.
Vi pratade om en massa saker som faktiskt kan diskuteras när man umgås med någon man aldrig har snackat riktigt ordentligt med. Annica och jag läser varandras bloggar och är vänner på Facebook. Vi bor inte så långt från varandra, hejar men umgås inte.
Det gjorde vi nu.
Göran kom hem 22.30 och festen kunde då börja ordentligt. Vi hade riktigt trevligt och jag blev trist medveten om hur svårt det är att skratta utan att se helt grotesk ut, när halva ansiktet är förlamat. det är också svårt att blinka manuellt med ett mascaramålat öga. Tack och lov har jag en viss distans till mig själv och mitt utseende så jag kan skratta åt eländet.
Halv fyra insåg jag att det var dags att snacka med kudden.

Jag märker nu att jag inte är 20 år längre, att den sista drinken borde avstås och att halv fyra är några timmar för sent. Bakfull blir jag inte längre efter att jag slutade röka för 15 år sen, men kroppen vill ändå göra mig uppmärksam på vissa förändringar i sättet att klara av en fest.
Jag väljer dock att ge fan i att lyssna på den och försöker få den att inse att idag är inte människor gamla för att de har fyllt 50. Basta!

Hjälp Rädda Barnen att rädda barnen

Jag åkte tidigt till Tierp i går morse för att tillsammans med Bo, kassören i RB, åka till Uppsala och distriktets årsmöte för Rädda Barnen. Det var mycket folk och jag såg snabbt att 95% var kvinnor. Samma sak har jag noterat när jag har varit med på saker som ECPAT anordnar. Nästan uteslutande kvinnor där med. Vad beror detta på? Att kvinnor skulle ha en större empatisk förmåga låter inte riktigt troligt, men kanske det är så att kvinnor gör något av sin empati i större utsträckning än vad männen gör.

Vi fick via ett bildspel, följa med runt på gatorna i Gaza och besöka några av Rädda Barnens kontor. Den jämförelsen som vi fick med oss var att tänka oss Stockholms läns befolkning, eller 1,4 miljoner människor, instängda på en yta stor som en tredjedel av Öland. Ölandsbron avstängd och mineringar runt brofästet. En mur på landsidan och krigsskepp bevakandes kusten så att ingen kunde ta sig ut.
Rädda Barnen arbetar mycket med att i detta kaos skapa struktur och vardag. De har gjort barnsäkra platser genom att röja bort vapen och minor, satt upp färgglada väggar -typ partytält- och låter barn leka där. Allt i syfte att ge barnen en stund av flykt från krig och elände.
Det här är ett arbete som pågår i flera krigshärjade länder och där RB låter barnen få vara just barn. Hjälparbete är så otroligt mycket mer än matleveranser och filtar.

Vi fick också se bilder på ofattbara miljöer där barnen lever. Hängande elledningar kors och tvärs, hål i väggar och gator efter bomber och en fulhet som kändes mer än overklig.


Jag är väldigt stolt och glad att jag lyssnade på radion den där dagen för tre år sedan när jag satt i bilen på väg ner till Uppsala. De hade då ett inslag om RB i Tierp som då fyllde 40 år och hade haft samma ordförande hela tiden. Folkpartiet hade gjort en dåligt valresultat och jag hade i och med det möjlighet att engagera mig utanför politiken. Rädda Barnen var ett utmärkt ställe tyckte jag att lägga energi på. Idag är jag sekreterare i styrelsen i Tierp och vi har en hel del uppslag på hur vi ska göra för att bli fler. Rädda Barnen behöver allt stöd från medlemmar och andra givare för att kunna göra det de faktiskt är otroligt duktiga på. Nämligen att rädda barnen.
Bli medlem du med.

Min älskade farfar, 128 år idag

Idag hade min älskade farfar fyllt 128 år om han hade levt. Det är inte särskilt troligt att han hade gjort det, men ändå.
Farfar dog redan 1968. Då var han 87 år och jag bara 10. Fortfarande kan jag bli skitarg på honom för att han inte kunde stanna åtminstone 5 år till. Gärna 10 om man nu får önska något.
Det hade varit så underbart att vara lite mer än ett barn, få ha honom nära mig som lite mer vuxen. Han var så underbar min farfar och vi stod varandra så himla nära. Mamma sa alltid att det var jag och min tre år äldre syster som lyckades "knäppa upp" farfar. Få honom så där mjuk i ansiktet som en farfar ska vara i umgänget med sina barnbarn.

Jag undrar vad farfar tycker om att jag bloggar om honom och vad han tycker om datorer. Farfar var Fabrikör Nylund och hade ett tryckeri. Stort hus i Saltsjöbaden och en hoppbacke döpt efter sig där.Farfar blev hedersmedlem i DIF och var med och startade Sällskapet gamla Djurgårdare. (Farfar står tvåa från höger)1956 fick han sällskapets guldplakett. Han var inte bara backhoppare utan seglade också. Men framför allt var han min farfar.

Jag minns hans skarpa näsa, hans käpp och hans basker. När han kom in till oss i stan hade han alltid en påse kakor med sig. Men hemma åt han alltid Wasa sportknäcke.
Tyvärr minns jag också hans begravning. Jag minns precis vad jag hade på mig och att pappa grät.

Grattis på födelsedagen farfar. Jag kommer alltid att älska dig.

Jahaja...Ansiktsförlamning

Är det inte själva den? Jag har sagt det förut och jag säger det igen...Jag känner mig som en gammal bil. När det börjar rasa så rasar allt. Nu ska jag väl iofs vara glad att det förmodligen inte handlar om en propp i hjärnan utan om en ansiktsförlamning.
Googlar på ordet och läser att ca 3000 personer drabbas varje år och oftast helt utan synlig anledning. Det kan bero på en tumör eller en virusinfektion typ Borrelia men väldigt många saknar orsak. Det står även att lindrigare symtom går över på 6 veckor till 6 månader. Forskare i Lund och Uppsala har sett att kortisonbehandling har bästa effekten.
Jag pratade med min nya husläkare i Skutskär och han såg att det redan har gått iväg en remiss till ögon på Akademiska då stroke-enheten inte trodde detta var ett fall för dem.
Värken i höfterna har börjat avta så smått så det handlar väl om att summan av problem är konstant. Så länge det är så får man väl ändå vara nöjd. Men gammal känner jag mig lika fullt.

Rävspel och arrogans kräver förändring

Ibland blir jag bara så djävla trött på andra politiker. Jag gillar inte rävspel och förstår inte hur vissa tror att de faktiskt ska klara sig undan avslöjande.

Som ledamot i Länshandikapprådet har jag legat på att vi i en skrivelse till Upplands Lokaltrafik ska kräva att de slår igång de automatiska högtalarutropen som sovande passagerare har fått tyst på.
Före jul kom en kopia på skrivelsen som gått iväg. Efter tre sammanträden hade jag nått fram :-)
För att förstärka kravet skrev jag en skrivelse till vår kommunstyrelse och uppmanade dem att göra en liknande skrivelse. Min uppmaning stannade i KsAu då vårt kommunalråd inte tyckte det var Ks sak.
Eftersom FP inte har plats i Ks bad jag en annan politiker bevaka skrivelsen och yrka på att den skulle upp i Ks och bifallas. Sen hörde jag inget mer från honom och eftersom UL beslutade att återinföra utropen så lät jag saken bero.
När nu protokollet från senaste KS dyker upp ser jag till min förvåning att Kommunens Väl, det lokala partiet, hade gjort frågan till sin egen och lämnat en egen skrivelse till KS!

Dessutom kunde jag läsa i den tidning som går ut till de olika handikappföreningar att en ombudsman tillsammans med en ordförande anser att det är de som genom insändare har förmått UL att ändra inställning. Jag tror att det är Länshandikapprådets skrivelse som tillsammans med välformulerade insändare har fått UL att ändra sig. Tyvärr var inte den politiska insatsen omnämnd med ens en bisats i tidningen. Äras de som äras bör.

Det sista ärendet i KS protokoll som FP var inblandade i var en motion om att använda Folkets Hus i Skutskär bättre genom att flytta kommunfullmäktiges sammanträden dit. Som man har gjort i tex Heby och lyft FH rejält.
Efter samtal med några i FH's styrelse framkommer att ingen från kommunen har varit i kontakt med styrelsen och diskuterat motionen. Ändå så skriver kultur och fitidsordförande att det krävs stora investeringar för att möjliggöra det FP föreslår och därför ska motionen avslås.
Hur vet hon det? Varför har ingen kontakt tagits med FH och varför får inte en grupp titta på förslaget innan man tar ställning?

Jag vet svaret tyvärr. Den politiska ledningen i Älvkarleby kommun saknar fullständigt visioner och tro på framtiden. "Vi kan och vet bäst" är deras motto och därför behöver ingen annan tillfrågas i olika frågor.
Några politiker spelar räv och andra orkar/vill inte spela alls. Vi har en tredje medglidargrupp i kommunen, men de bryr jag mig inte om idag.

Politiken i Älvkarleby behöver FÖRÄNDRING

14 timmar på akuten på Ackis

Hela dagen idag har jag blinkat mitt vänstra öga manuellt, haft problem med att både äta och dricka samt sluddrat lite när jag pratat. Propp, dvs stroke är det första man tänker sig orsakar detta fåniga tillstånd. Det började redan i tisdags och eftersom jag har en trasig tand som rispar insidan på tungan så gick mina tankar dithän. Ringde Folktandvården och kollade med dem om det var en möjlig kombination.
Nej, det tyckte de inte utan ville att jag skulle ta kontakt med VC i stället. Där fick jag en snabb akuttid. Som vanligt skulle jag vilja säga. Skutskärs VC är otroligt bra att ha att göra med när det gäller tillgängligheten på telefon och att få en tid.
Läkaren var tveksam till tanken på en propp men skrev en remiss till Akademiska i Uppsala i allafall. Trots att det är längre till Uppsala än till Gävle väljer jag den längre sträckan tveklöst.
Sonen körde ner mig och 16:20 slog jag ner rumpan i väntrummet. Klockan 18 åkte Björn hem och jag fortsatte att vänta. Och vänta. Och vänta.
Fick komma in och lämna blodprover vid 20-tiden och återvände till väntrummet. Jag tog en promenad upp till stora entrén för att ta ut pengar så jag kunde köpa något att äta i automaten.
Hade ett långt samtal med Uppsalas smartaste och snyggaste kommunalråd och satte mig sedan igen för att vänta. Och vänta. Bakom mig satt två kvinnor och vevade på rejält om den långa väntetiden. Ingen kom ut och ingen gick in. Vad gör de egentligen där inne!? Sköterskan hade sagt att det var mycket patienter, men var va dom!? De skulle skriva insändare i UNT för de var minsann skattebetalare. Dessutom trodde de inte att alla som satt i väntrummet verkligen var sjuka för de såg så friska ut. Den ena kvinnan gick ut och rökte relativt ofta och jag vet inte jag; Hon såg inte så sjuk ut.
Att det kommer in patienter som vi inte ser tänkte de nog inte på. En ung kvinna kom in och kunde inte stå på benen utan jag fick ropa fram en säng. Hon försvann in snabbt som ögat och hennes mamma sa till mig att; Jodå hon fick dropp nu och mådde lite bättre. Alltså blir riktigt sjuka patienter snabbt omhändertagna och vi andra måste vänta. Trist men sant.
23:45 blev jag inropad igen, fick ett rum och en brits. Det kan dröja en stund sa sköterskan, och det gjorde det. 02:45 kom det en trött läkare och skickade ner mig på en CT röntgen. Medan vi åkte ner frågade jag sköterskan om läget på akuten. Det ser alltid ut så här menade hon. Enormt stort tryck på akuten och lång väntan.
Mer personal var enligt henne inte svaret på problemet utan ville hellre att folk sökte vård på rätt nivå. Det kom folk in i ambulans som fick sätta sig i väntrummet och det kom folk gåendes som var dödssjuka. De ska snart få egna akutläkare som säkert kommer att göra det bättre. Läkare som bara är på akuten och inte springer till avdelningarna och hjälper till.
Svaret från röntgen delgavs mig kl 05:00. Det syntes ingenting, sa läkaren. Det skrämmde mig rejält. En hjärnröntgen där inget syns?! Huuuuu :-)
Jag fick recept på Trombyl, en remiss till strokeenheten och en sjukresa hem.
När taxin kom satte jag mig i baksätet för att slumra den knappa timme det tar hem men det kunde jag glömma! En pratglad och trevlig chaufför körde mig till Marma och vi pratade hela vägen medan solen gick upp över oss.

Elfriede Jelinek, Gudfader och stekta sparvar

Texten som Elfriede Jelinek låter publiceras i dagens Arbetarblad är otroligt stark och låter oss betrakta det fasansfulla som under 24 år skedde i Amstetten i Österike ur ett annat perspektiv. Hon är inte barmhärtig i sin tolkning av den fader-Gudfader-som höll sin dotter och hennes -hans- barn inspärrade i en bunkerliknande källare. Ett liv som få av oss kan ta in i våra medvetanden. Läs den.

Varför har en Nobelpristagare publicerat en text i en lokaltidning som Arbetarbladet? Anledningen stavas Dagermanpriset. Elfriede Jelinek fick det 2004 och har sedan dess haft ett gott förhållande till Bengt Söderhäll som är medlem i Dagermansällskapet. Han spelar en stor roll i sällskapet och utdelningen av Dagermanpriset. Bengt har lotsat pristagarna genom Älvkarleby och nu senast en annan Nobelpristagare, Jean-Marie Gustave Le Clézio.

Som kommunpolitiker i Älvkarleby är det plågsamt att tillhöra oppositionen. Att se alla stekta sparvar som flyger runt i kommunen och inte kunna påverka att de flyger in i vår mun är minst sagt frustrerande.
Vår kommunledning har viktigare saker att sköta om. De måste se till att boka sittplatsbiljetter till Brynäsmatcherna och se till att de hamnar bredvid varandra. Undrar ni vilka? Sossarna med kommunalrådet i spetsen och moderaternas höjdare förstås. Om de sitter i majoritet tillsammans? Nehej knappast...De sitter bara i ölstugan och i hockeyhallen tillsammans.

De stekta sparvar som flaxar runt i kommunen medan kommunledningen är på hockey är Nobelpristagare, intresserade nyföretagare, erbjudanden om deltagande i diverse delfinansierade projekt osv osv

Mitt och folkpartiets mål är att få till en annan och mer aktiv, kreativ, flexibel, visionär kommunledning. En kommunledning som inte häckar på hockeyarenor medan sparvarna flyger vidare till andra kommuner.

Uppe ur bloggsvackan?

Blev uppringd igår av en något orolig kompis. Hon undrade om det har hänt mig något eftersom jag inte har bloggat på så länge. Samtidigt som det är skämmigt att oroa en kompis så är det lite kul att någon märker att jag inte har bloggat.
Sanningen är den att jag har befunnit mig i en fruktansvärd bloggsvacka. Inte orkat, inte haft lust och varit tom på blogguppslag.

Folkpartiet Liberalerna hade ett fantastiskt upplyftande riksmöte i Linköping helgen som var. 800 folkpartister som alla var på sitt allra bästa humör, mixat med bra seminarier och bra framträdanden på scenen gör att man lyfter en bra bit över marken.

Min kompislista på Facebook har blivit några centimeter längre och jag vet nu hur många av kompisarna ser ut och hur de låter när de pratar. Det är inte helt oviktigt när man ingår i ett sammanhang.
Vi fick veta mycket om hur väsentligt det är att finnas med i bloggosfären, Facebook och på andra sätt i den virtuella världen. Jag har försökt mig på att begripa hur Twitter funkar, men känner mig inte så himla sugen på det verktyget måste jag säga.

Nu försöker jag att sortera intrycken och formulera en göra-lista. Inte helt lätt men trägen vinner sa min mamma alltid och jag måste nu lita på att det stämmer.

Va! Nu igen!?

Tänk vad tiden kan gå fort ibland. Trots att man inte har roligt.
I morgon fyller jag år. Igen. Det känns som om det inte var så himla länge sen sist, men antagligen är det 365 dagar sedan.
Förra året när jag fyllde så där jämnt och bra hade jag djävligt ont av mitt diskbråck. Dagen började med ett besök hos kiropraktorn och roligare saker kan man ju göra kl 9 den dag man fyller 50 år.

I år ska jag väl vara piggare men vem bryr sig om en trist 51-års dag? Stadigt förankrad på döhalvan är det väl ingen som förundras om festen ställs in på grund av värk? Att fylla på en söndag, med ett sammanträde kl 8 måndagmorgon är ju hur trist som helst.
I kväll ska jag förfesta lite för mig själv i smyg. Maken arbetar till 22:30, tonårsungarna är ute på olika saker så soffan, tv:n och ostbågspåsen är helt upp till mig att disponera efter tycke och smak.

I kväll ska jag därför titta på Melodifestivalen, dricka öl och käka ostbågar ur en påse som är så stor att den räcker både till frukost, lunch och middag. Men jag ska klämma hela. Själv. Framför tv:n :-)

Jag börjar redan kika lite på klockan. Ska inte ungarna gå snart? Är det läge att slänga sig i soffan? Nej, inte riktigt ännu. Men snart.

Hjälm på

Jag visste nog redan från början att jag skulle vägra ge upp kampen för demokratin. Att jag skulle se bortom spottloskor och okvädningsord. Det är inte för att jag inte bryr mig eller har ett hjärta av sten som jag tog beslutet, utan det är för att det finaste och viktigaste jag vet är att ta strid för det jag anser vara fel och för de demokratiska och mänskliga rättigheterna.

Beskedet som jag hittills har lämnat vad det gäller om jag ska fortsätta som gruppledare och ta emot den ekonomiska ersättning som jag enligt en paragraf i kommunlagen har rätt till, eller hoppa av är nu givet.
Det som fick mig att i hjärtat känna vad som är rätt var mailet som journalisten på GävleDala fått från en politiker i Mora, och som han läste upp för mig.

En politiker i Morapartiet har samma sits som jag, han är arbetslös och har ett årsarvode för sitt uppdrag som vice ordförande i en nämnd. För hans del räckte det inte med att avsäga sig det uppdraget, hans a-kassa tvingade honom att avsäga sig alla politiska uppdrag!
Då kände jag direkt att nej, så fan jag accepterar det här! Ska det politiska uppdraget handla om vilka som har råd att engagera sig? Självklart inte!
Då tog jag beslutet att inte fega ur, att inte be om ursäkt för att jag har en familj att försörja och därmed tar emot de pengar som jag har rätt att ta emot.

Detta beslut kommer att åsamka mig mycket smärta eftersom jag vet att människor kommer att spy galla över mig och min förmåga att sko mig på deltidsbrandmännens, vårdbiträdenas och andra deltiders bekostnad. Jag kommer helt enkelt få äta skit.

Är det något fel på mig och min hjärna som med öppna ögon går rakt in i detta?
Kanske är det så men jag tror inte det. Jag drivs av en lust att förändra och förbättra vårt samhälle för så många jag kan. Det innebär att det politiska arbete som jag bedriver är mitt bästa verktyg och den bästa kanalen att uppnå förändringarna.
Jag kommer inte nu att slå mig till ro för att jag har fått en lösning för min del utan jag kommer att fortsätta med det arbete jag startade för ett år sedan för att förändra deltidsregeln. Den måste vässas bättre för att nå det mål den är avsedd för, nämligen att tvinga arbetsgivaren att ta ett ansvar för att personalen har en tillräckligt stor anställning så att de kan leva på sin lön. De ska inte kunna lita på att staten tar resterande lön via a-kassan.
De som nöjda arbetar 75% år ut och år in för att stolt tala om att de stämplar upp till heltid ska ta sitt ansvar och antingen nöja sig med 75% i lön eller förmå sin arbetsgivare att höja antalet timmar. Även om det innebär att de får göra resterande 25% på en annan avdelning.
Det är dessa grupper som regeringen ville komma åt med deltidsregeln. De ville rätt men det blev så fel och därför måste de backa och göra om.

Detta kommer jag att ta strid för men jag tänker inte svälta ihjäl under tiden bara för att jag inte ska stöta mig med "mannen på gatan". Jag tar därför hjälm på

Ljus i tunneln

Idag har det kommit nya besked om vad som gäller för arbetslösa politiker som har ett årsarvode på deltid. Tydligen är lagen klar och tydlig; Det är kommunens skyldighet att stå för de inkomster eller andra ekonomiska förmåner som vi politiker förlorar. Det jag och de andra som drabbas har att visa på att det finns ett samband mellan det politiska uppdraget och den förlorade inkomsten.
Det sambandet kan enkelt visas med ett intyg från den aktuella a-kassan. Innebär det här att sista ordet nu är sagt? Nej inte för min del.
För kanske första gången i mitt liv fegade jag ur. Jag orkade inte i intervjun med GävleDalas reporter stolt räta på ryggen och säga; Bra, det är klart att jag ska begära ut min lagenliga rätt till ersättning från kommunen! Om inte vi politiker får rimliga villkor för att fullgöra vårt uppdrag vem ska då åta sig ett politiskt uppdrag?
Varför ska jag avstå från något jag har lagligt rätt till? Jo, för att jag inte orkar kallas hyena, parasit och snyltare. För att jag vet att mannen på gatan inte kommer att missa en enda chans att tala om hur politiker gör för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Mannen på gatan glömmer tyvärr alltid att politiken är öppen för alla. Vem som helst har möjlighet att gå in i ett politiskt parti och engagera sig och då få alla enorma förmåner som han tror att vi politiker har.
Men mannen på gatan, han som skriver anonyma kommentarer och insändare, är inte intresserad av att jobba politskt, inte intresserad av att lägga sin tid på sånt som säkra skolvägar, äldreomsorgsplatser, avloppstaxor mm och definitivt inte av att ta skit från andra män på gatan.

Det känns inget bra att fega ur och det finns de som kritiserar mig för det. Till dem kan jag bara säga; Var fanns ni när jag behövde er?

I morgon ska FP i Älvkarleby ha sitt årsmöte och efter det kanske jag har tankats upp med så mycket stöd att jag orkar stå upp för det jag har rätt till.
Sen kommer jag att fortsätta att driva på för att den orättvisa regeln för deltidsarbetare ska förändras. Jag begär inget undantag utan regeln måste förändras på ett sätt så att vi fortfarande pressar kommuner och landsting att erbjuda sina deltidare 100%. Alla de som är nöjda med att arbeta 75% och sen stämpla upp till heltid får vara nöjda med 75% i lön. Något annat är inte möjligt.
Förändringen måste se ut som den för de med sjukersättning, nämligen att det är ok att arbeta upp till en viss nivå utan att ersättningen berörs.
Då följer vi arbetslinjen på ett motiverande sätt. Det lönar sig att arbeta hur lite det än är. Ett kort inhopp på ICA en lördag förmiddag innebär att jag ökar mina chanser att få jobba mer utan att min a-kassa minskar.

Det går att vara deltidsbrandman eller deltidspolitiker med allt vad det innebär utan att jag ska vara tvungen att betala för att få ta mitt samhällsansvar.

Det finns ett ljus i alla tunnlar. Jag vill att mitt ljus ska lysa upp vägen även för andra.

Julgardin ner, vårgardin upp

I år skedde bytet före februari månads utgång och det är ovanligt tidigt. Ett år sa min yngste son till skolavslutningen; Mamma, det är inte dags att ta ner julgardinen snart? Jag kunde inte göra så mycket mer än att hålla med honom.
Nu har vi sällan riktigt juliga gardiner, med tomtar och så på. Årets var en fin Carl Larsson flicka som motiv. Då blir det svårt att lägga märke till att det är dags att byta.
Värre var det då julgranen stod kvar till i april. Det var på min tid som singel och jag hade fått tag på en så himla gosig gran. Med enbart röda kulor och glitter prydde den sin plats väl. Inga tappade barr utan den sköt skott efter ett tag. Vem har hjärta att slänga ut en sådan vän? Ja inte jag i alla fall.

Men nu har julgardinen fått byta plats med den rosa med spets. Längre fram i vår kommer nog den gula att få pryda våra matsalsfönster för jag älskar gult på våren. Jag kunde inte hitta den idag så den får vänta lite. Det känns inte så vårlikt med all snö som ligger på tomten.

I går var det Melodifestival i Skellefteå. Det är inte mitt favvoprogram precis men igår var det riktigt bra låtar som var med! Alla mina fyra favoriter gick vidare även om jag gärna hade sett att Jennifer Brown också kommit med på ett hörn. Hennes låt kommer att höras mycket tror jag och kanske att den inte riktigt hörde hemma här.
HEAT var ruskigt bra och extra roligt är det förstås för mig som är uppvuxen i Upplands Väsby.

I morgon ska jag göra ett nytt besök hos sjukgymnasten. Efter förra blev jag helt förstörd i mina höfter och länd så jag vet inte om jag törs gå dit.
Jag tror att det ändå är sjukgymnasten som kan fixa till det åt mig i slutänden. Jag tror att vägen till tillfrisknandet går genom helvetet.

Är det dags att byta parti?

En tanke far genom mitt huvud när jag upptäcker att det inte är någon idé att försöka ta mig ner till Stockholm idag.

Folkpartiet ordnar en intressant dag om företagarfrågor på riksdagshuset idag. Jag har anmält mig och planerade att sätta mig på tidiga morgontåget söderut.
Men jag upptäcker snart att det inte är möjligt att åka. Höftpartiet är inte intresserat av att hänga med mig ens ut till brevlådan och ta in morgontidningen.
Mitt elaka diskbråck har plågat mig i över ett år nu och i veckan var jag till sjukgymnasten på behandling. Dagen efter var det omöjligt att gå någon längre sträcka och det ger inte med sig.

Så det är kanske dags att byta parti helt enkelt. Det var det som lockade mig i morse när jag förstod att ingen övertalning i världen skulle kunna få mitt tjuriga höftparti att ge med sig.

Är det någon som möjligen har ett piggt höftparti att byta med mig?
För enkelhetens skull vore det bäst att byta med en annan kvinna. Även om jag skulle kunna tänka mig ett manligt om det är det enda som står till buds.

Jag och de gamla mästarna

Det är pretentiöst, jag medger det, men jag känner mig melodramatisk idag och då jämför jag mig med Leonardi & Co. Skillnaden oss emellan är att de var tvungna att dö först, för mig räcker det med att avgå. Vad jag pratar om...? Jo jag har fått all massmedial uppmärksamhet en politiker kan önska idag, men nyheten handlade om min avgång, inte om någon fantastisk motion som jag fått igenom.
Jag visste att denna dag skulle komma. Dagen då mina 75 a-kassedagar tog slut eftersom jag räknas som deltidsarbetande för att jag har ett årsarvode som gruppledare. Men jag har blundat och tänkt..Sista dagen är inte idag. Nej, den var inte idag, den var i förra veckan.
Vad innebär det egentligen? Jo eftersom jag har ett årsarvode räknas jag som deltidsarbetande och har därmed 75 i stället för 300 dagar att förfoga över. Mina dagar tickar på varje vecka och därmed äts de upp snabbare än för den som vissa veckor är helt arbetslösa.
Tanken med att tvinga kommuner och landsting att ge sina arbetstagare 100% sympatiserar jag med. Det finns många, framförallt kvinnor, som arbetar 50-75% och får resten av sin försörjning från den statliga a-kassan. Det är inte OK utan kommuner och landsting måste ta sitt ansvar. MEN arbetsdepartementet och dess utskott har inte tänkt hela varvet ut och det får till följd att en massa grupper med människor drabbas hårt och orättvist.
Vi årsarvoderade politiker är en grupp, men det finns deltidsbrandmän, springvikarier, föreläsare och you name it som drabbas.

på Arbetarbladets nätupplaga blir det tydligt i vilka olika divisioner människor spelar. Brandmän är hjältar och politiker är hyenor som parasiterar. Jag vet att det är okunniga människor som uttrycker sin åsikt på det viset, men det sårar mig lik förbannat.

Sista ordet är inte sagt i denna fråga. Jag är beredd att ta striden för demokratins skull och för rättvisans skull.