Är du beredd att betala priset för att få röra om i grytan?

Sveriges ekonomi går bra och Sverige med sin alliansledda regering framhålls som goda exempel på hur ett land ska skötas ur ett ekonomiskt perspektiv. Vi toppar flera av de listor som är bra att toppa och medborgarna känner tillförsikt inför sin egen situation och lönar regeringen med att dra vänsterut.
Eller ut på den yttersta högerkanten till och med. Den som är så blå att den sluter cirkeln med den yttersta vänstern.
Widar Andersson skriver i en ledare i Folkbladet
Ur ett (mass)psykologiskt perspektiv är det nog snarare så att många väljare tar ett tillstånd av "ordning och reda och löning på freda`" för givet. Utifrån denna trygga och stabila plattform vill, vad det tycks ett växande antal väljare ta del av plusmenyerna ute på kanterna.
 Allt annat lika men utan invandrare, utan företagsvinster eller utan kärnkraft. Typ.

Jag läser ofta Widar och håller förvånandsvärt ofta med honom i det han skriver. Den här gången har han nog slagit huvuvdet rakt på spiken. Tyvärr.
Det kan vara så att svenska folket vaknar upp till ett Sverige den 15 september som helt saknar den stabilitet som svensken har vant sig vid, och känt stor trygghet av. Den 15 september är det försent att ångra sig och vi har fyra år av politisk och ekonomisk instabilitet framför oss. Jag undrar om det inte är ett lite väl högt pris för att få glädjen att röra om och ruska etablissemanget.

Det kan vara så som Widar skriver att människor vill ha allt annat lika men vill toppa med lite extra allt. Som om de inte riktigt är med på att det är alliansregeringen, med moderaterna och Anders Borg, som har gjort det möjligt för Sverige att vara ett stabilt land med god ekonomi. Ett land som trots allt har klarat en riktigt rejäl kris för världsekonomin. Det är folket säkert medvetna om, men många verkar tänka att så här har det väl alltid varit och detta hade i princip vilken regering som helst fixat.

FI verkar locka väljare för att de är så "extra allt" De har en helt ny politisk image som kittlar väljarna och de är så trötta på slipsnissar att de kan tänka sig att lägga sin röst på ett rosa fluffparti bara för att "röra om" bland gubbarna.
Expressen skriver i en ledare Och visst är FI ett vänsterparti - vänsterfeministpopulistiskt. Ordet prioritera verkar inte finnas i vokabulären. Man vill ha välfärd ultra deluxe magnum.

SD är FIs motpol rent politiskt sett men lockar väljare på ungefär samma sätt, folk vill röra om i grytan. Efter förra valet träffade jag en ung kille som hade röstat på SD av just det skälet. 2014 tänker han rösta på C för som han sa " Nu vet jag ju vad SD står för"
Att lägga sin röst för att den ska agera omrörare kan komma att försätta Sverige i en så djup kris att det kommer att kräva många stålbad innan vi kommer på fötter igen.
SD har också mycket fluff i sitt principprogram men det är inte rosa. Det är brunt. I alla sammanhang klämmer de in att det är invandrarnas fel och att minskad invandring ska bekosta det, och det, och det, och det,,,ja ni fattar va?
Ett exempel från texten om skolan En ansvarslös invandringspolitik har lett till stora påfrestningar som i kombination med den fria etableringsrätten av friskolor skapat en splittrad skola där kvaliteten varierar kraftigt från skola till skola.Invandrare och friskolor är orsaken till resultaten i skolan.

Det finns mycket att säga om SD men jag nöjer mig med att om en vill pigga upp den trötta, tråkiga politiken med en kraftig spark i baken på de etablerade partierna så kommer det att bli en rejäl käftsmäll till det svenska folket.
FI har ett hjärta i sin politik som är tilltalande i vissa frågor men en fullständigt ekonomisk katastrof som kommer att få fluffet att helt försvinna.
SD saknar fullständigt hjärta och kommer att försätta Sverige och dess folk i ett ekonomiskt gyttjehål som ihop med gyttjan är fyllt med hat. Inte bara mot invandrare utan mot alla som de definierar som avvikare i någon form

Att välja bort en regering som har gjort ett fantastiskt jobb under en stor ekonomisk kris som har drabbat många andra länder på ett dramatiskt sätt, känns ganska märkligt.
Regeringar som missköter sitt uppdrag och försätter sitt folk i svåra situationer ska inte få fortsatt förtroende, men det är inte läget i Sverige just nu.
Självklart finns det en hel del saker som borde gjorts annorlunda och saker som inte borde gjorts alls. Ingen ska tro att jag är helt blind för regeringens tillkortakommanden på olika punkter vad gäller arbetsmarknaden, vården, skolan, jämställdheten eller integrationen. Det finns saker att jobba vidare på varje dag och den regering som gör allt rätt finns inte.

En rödgrön regering kommer att höja ett flertalet skatter det vet vi. Vilka och hur mycket är dock osäkert

Det vi kan se av denna tabell är att det kommer att bli dyrare att anställa ungdomar. Något annat får vi inte veta förrän efter valet. Det innebär att svenska folket ska köpa grisen i säcken och hoppas på det bästa. Svenska folket ska också hoppas på att de rödgröna kommer överens och att Miljöpartiet inte sänker Sverige totalt med sin politik. Den är ett hot mot vår ekonomi, jobben och därmed även våra pensionärer.

De rödgröna partierna gör ett mycket gott jobb som opposition, låt de förbli en nagel i ögat när alliansregeringen verkar ha tappat luften. Låt FI jaga regeringen i de feministiska frågorna från läktarplats och låt SD förpassas ut och bort från allt inflytande.

Det kan kännas bra att få röra om i en gryta som har blivit lite tråkig i smaken även om den mättar gott. Risken är att kryddningen bränner hål i botten att all soppa rinner ut och folket måste börja kriga med varandra för att få en slurk att mätta sig med

Det är inte andras fel att du mår dåligt...

..sa gruppledaren och dåvarande ordförande i den kommunförening som jag trodde jag tillhörde.
Anledningen till vårt telefonsamtal var att vice ordförande inte vågade/ville berätta varför jag inte var välkommen på det möte som skulle hållas. Ett möte där alla kandidater som var intresserade av att representera Folkpartiet Liberalerna i valet 2014, skulle få en chans att presentera sig för de övriga i föreningen.
Jag var alltså inte välkommen vare sig till mötet eller till partiet. Och jag får skylla mig själv om jag kände mig motarbetad av sossar och moderater i Älvkarleby kommun. Han syftade på en artikel om mig där jag förklarat varför jag inte ville bo kvar i Älvkarleby längre och tagit chansen att flytta till Vendel, som ligger i Tierps kommun.
Under vårt samtal fick jag också veta att det var fel av mig att inte genast kontakta Tierpsföreningen och meddela att jag hade tänkt flytta till kommunen. Jag förstod att det var en anledning till att jag fick ett så frostigt mottagande.Tidigare hade jag fått reda på att jag verkligen inte skulle räkna med några särskilda förmåner bara för att jag var en fd gruppledare utan Du kommer att behandlas som vilken medlem som helst. Om alla medlemmar i föreningen behandlas som jag har behandlats, ja då är det ett under att föreningen ens har några medlemmar. Självklart hade jag inte räknat med någon särskild gräddfil, det var inte så vi hade det i föreningen i Älvkarleby. Där hade alla samma värde.
Det har inte medlemmarna i Tierps har jag förstått.
Bråken har avlöst varandra och den ena efter den andra har lämnat föreningen. Antingen har de lämnat politiken helt eller så har de sökt sig till andra partier. Nu har man gjort mig till en slags syndabock i det hela. Inte att jag skulle vara inblandad i de lokala bråken utan med mig i föreningen finns STOR risk att nya bråk startar! Nu när vi äntligen har fått sån lugn och ro vill vi verkligen inte riskera att bråken startar igen. Typ.
Varför jag skulle starta några interna bråk förstår jag inte riktigt. Jag är känd för att inte skräda orden vad gäller mina politiska meningsmotståndare, inte mina partikamrater!
Under mina år som gruppledare i Älvkarleby hade vi inga som helst bråk. De har startat nu och föreningen verkar vara på väg att dö ut.

Antagligen handlar allt detta om att jag ses som ett hot om gruppledarplatsen. Som den mest personkryssade kandidaten, procentuellt sett förstås, så förstår en lätt att jag är en populär politiker som kan kryssa mig förbi de personer som partiet har bestämt ska toppa listorna. Det enda sättet att inte riskera detta är att se till att jag inte finns med på listan alls. Det gör man genom att sprida rykten om mig bland medlemmarna som inte vet vem jag är. Effekten blir då att jag dessutom gör ett mycket dåligt provval till landstingslistan, vilket förstås får till följd att min placering där blir en sådan att jag inte har något val än att säga tack och adjö.
Som en parentes måste jag visa brevet

som kom när de ville kränga av mig 200:- för att ytterligare ett år vara med i en förening där jag inte är välkommen, inte får ett enda mail, inbjudan till träffar eller sommaravslutningar. Mina pengar och min hjälp till att hålla andelen ombud till länsårsmötet uppe går bra, men jag ska inte räkna med att få något tillbaka. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick det. Bry er inte om att namnen är svartmarkerade, det gjorde jag i ett annat sammanhang

Jag har absolut inga problem med att backa ner placeringar på en lista för att andra mer kompetenta personer tar plats ovanför mig, men när jag placeras långt efter personer som,,,, ja ni förstår va? Då vill jag inte vara med längre. Då handlar det om annat än kompetens, erfarenhet, väljarstöd, vilja att driva politik mm och en elfte plats på landstingslistan som jag borde ha toppat säger en hel del om hur det fungerar.

Det här är en ganska plågsam resa som jag nu tvingas av andra att göra. Det finns endast en anledning till att jag bloggar om detta och det är att jag måste få ge min sida av saken. Jag kan inte berätta min historia för de som har fått höra smaskigheter och annat om mig, för jag vet inte vilka de är. Jag vet inte ens vad som har sagts, som vanligt, och därför är det nu öppet för alla att läsa.
Om jag kan anses vara illojal mot partiet? Tja, det är det förstås många som tycker. Sånt här ska hållas internt! Visst, jag hade kunnat hålla med om det om det inte var för det faktum att delar av detta parti har behandlat mig som skit. Mina insatser, min lojalitet och mitt engagemang är numera värt zero och jag hängs upp på en skampåle till allas beskådan.
Då mina vänner,, kan dessa delar av partiet inte räkna med någon som helst lojalitet och tystnad från min sida.
To be continued,,,,,,

Kommunikationens sköna konst

Att kommunicera är verkligen inte lätt. Det är inte bara vad du säger som har betydelse, utan även hur du säger det. Jag har otaliga gånger fått förklara mig en gång till. Det händer ofta att jag blir sittandes med hakan långt ner på bröstet helt förundrad över att folk verkar ha hört mig säga något helt annat än det jag själv hörde mig säga.
Vems är ansvaret för att samtalet leder till att bägge parter skiljs med samma syn på vad som har sagts? Själv tycker jag att jag under åren har lärt mig att jag ofta missförstås och därmed verkligen försöker att vara tydlig, men ofta är det helt förgjort. Som om folk vill att det jag säger ska vara elakt, dumt och korkat. Inte helt sällan har någon utomstående hört mig säga samma sak som jag tycker att jag sa, medan den som känner mig har hör något annat.

Ett lysande exempel är senaste sammanträdet med Kollektivtrafiknämnden. Efter att ha hört flera av ledamöterna nästan krampaktigt försöka hitta möjliga rabatter och undantag för den och den gruppen så begärde jag ordet. Jag sa att vi alla riskerar att fastna i rabatträsket istället för att vara stolta och glada över det mycket bra beslut om nytt biljett och zonsystem som vi har tagit. Jag kritiserade alla partier och betonade alla särskilt. Flera sa efteråt att mitt inlägg varit bra och uppfriskande.
Senare kom en debattartikel i UNT där ledamöter från S, V och MP bla skriver "Tillråga på allt riktade just Folkpartiets representant i nämnden ett hårt inlägg mot oss rödgröna om hur fel det är med rabatter för olika grupper!" Sånt agerande gör mig både förbannad, ledsen och förvånad.

Att män och kvinnor har olika sätt att kommunicera på är känt sen mycket lång tid.
För många år sedan satt jag och diskuterade just detta med några kvinnor och män. Den ena mannen berättade att de sedan en tid tillbaka hade problem med möss på deras vind. Just den här morgonen hade hustrun sagt när de åt frukost " Leif, hör du mössen på vinden?" Han visste, efter ett långt äktenskap, att frun egentligen sa "Leif, nu får du ta mig fan göra något åt mössen på vinden!" Men det var morgonkaffe han drack och han skulle iväg på ett möte så han svarade "Ja" Ett korrekt svar på en rakt ställd fråga, men det var inte det frun hade menat. Leif gick till mötet med lite dåligt samvete och förmodligen var frun inte helt glad åt sin slöa make den dagen.

Vem har ansvaret för att de inte var helt nöjda med samtalets utfall? Varför talar vi inte klarspråk utan lindar in saker i ord som vi sen förväntar oss att lyssnaren ska tolka på ett korrekt sätt?
I det här fallet visste ju Leif vad frun sa, men orkade inte bry sig just då. Kunde han inte ha sagt "Jag hör och jag lovar att ta hand om det när jag kommer hem"

Ja, vad säger frun egentligen? För mig är det glasklart. Både frun och mannen har rätt. Jag tycker det var tur för dem båda att hon inte sa "Har de ägg så köp sex" Det hade kunnat bli riktigt rörigt ;-)

Min farmor-en fantastisk förebild

Det är tufft nu. Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå

En god vän sa, det finns inga situationer som lockar fram det sämsta hos människor som bodelningar, bouppteckningar och nomineringsprocesser. Jag delar den åsikten till fullo!

I går morse, medan jag klädde på mig, glodde jag ilsket på min nalle som jag fick när jag fyllde ett år och uppmanade honom skarpt att faktiskt ställa upp lite nu. Det är inte bara små barn som behöver tröst och stöd av sin nalle menade jag utan att få någon vidare respons.

Min blick fastnade då på fotot av min farmor, Andoli Katarina född 1886. Jag har alltid haft en mer nära relation och saknad efter min farfar och faktiskt inte tänkt så mycket på farmor. Nu blev jag stående och studerade fotot med lite andra ögon. Visst är jag stolt över min farmor men nu,,nu tog mina tankar helt nya banor.
Vad var det jag egentligen såg på fotot? En skidande kvinna i byxor? Nja, inte ens det är jag säker på, utan farmor kan mycket väl ha en kjol på sig.
Jag ser männens blickar och jag ser farmors hopbitna uttryck. Jag ser plötsligt en urstark kvinna som trots den syn på kvinnor som rådde i början på 1900-talet, har givit sig den på att genomföra det lopp som hon har ställt upp i. Männen är inte publik som kantar spåret utan män som tycker att farmor är ett trevligt inslag som egentligen saknar all betydelse.

Men bryr sig farmor om det? Knappast. Hon vet vad hon vill och vad hon kan. Det visar det här tidningsklippet och återigen blir det tydligt vilken syn som rådde; Klippet handlar om farfar och farmors insats kommer mer som en bisats.

Plötsligt insåg jag att det är den här kvinnans arv som jag bär! Hon struntade fullkomligt i vad som passade sig och vad andra tyckte. Hon gjorde det hon tyckte passade och det hon ville!
Farmor var ordförande i Husmorsföreningen och jag tror att deras engagemang då skulle idag ha legat mycket nära Röda Korset eller Rädda Barnen, som jag är ordförande i.

När vi adopterade en tös 1999 så ville vi att hon skulle mer bildligt bli en del av vår familj och därför skulle få ett släktnamn på min sida. Maria är det namn som har gått i arv genom flera generationer, men jag heter inte Maria och därför tänkte jag också lägga till det för att få en obruten kedja. Man får bara ändra sitt förnamn en gång och därför tänkte jag till innan jag la till Maria. Jag bestämde mig då för att ta även farmors namn och därför heter även jag Andoli.
Idag känner jag mig mer än stolt att få bära farmors namn vidare och det känns som om det var en mening med att jag skulle ta det namnet.

Om Andoli Katarina med smeknamnet Ally, hade levt idag så är jag mer än övertygad om att hon hade supportat mig i min strävan att stå upp för det jag tror på och bortse från den kritik och krypskytte som jag utsätts för.

IP=IndustriPlats

Varför skriver en journalist en hel artikel om ett fullmäktige som man inte varit på? Istället för att i en notis bara konstatera att ett oenigt Kf beslutat om ett tilläggsanslag på 2,2 miljoner för att flytta kommunens vaktmästeriavdelning upp till IP. Punkt.
Nu väljer AB att publicera en artikel med illa vald rubrik, helt irrelevant bild och en text som inte alls beskriver vad beslutet handlade om. Dessutom nämns bara ett fåtal orsaker till att kostnaden för flytten ökade med ca 25%.
Det är för mig en gåta hur man har kunnat missa så grovt på ett flertal punkter. När kylaggregatet byts ut så behövs inte längre en högspänningstransformator utan den måste bytas ut mot en med lägre spänning. Det borde vara väl känt för de som arbetar med den här typen av kostnadskalkyler.

I underlaget benämns nytt vatten och avlopp med oljeavskiljare som en underhållsåtgärd, vilket inte alls stämmer med verkligheten. Detta beror inte på att idrottarna använder mer liniment än tidigare utan beror på att en spolplatta måste gjutas för att de stora gräsklipparna ska spolas av och då läcker olja och annat som måste tas om hand om ut. Detta fanns inte heller med i den ursprungliga kalkylen. Detta kallar AB för ”mindre underhållsåtgärder”. Tegelberg uttalar sig om läckor i taket som nu upptäckts och då undrar jag igen hur det första underlaget togs fram. Vilka krav ställer den politiska ledningen på de kostnadskalkyler som läggs på kommunstyrelsens bord egentligen?
När beslut ska fattas i fullmäktige är allt redan beslutat så att vi som förmår att ifrågasätta kalkyler och kostnader, har inte mycket att sätta emot.

Förutom dessa journalistiska tavlor så beskrivs vi som yrkade på återremiss som att vi gick emot förslaget. En rent oförskämd beskrivning av partier som kunde rada upp en mängd skäl till att återremittera ärendet. Det har inte gjorts någon miljökonsekvensanalys tex. När jag frågade efter om barnchecklistan hade använts, svarade Lars Skytt väldigt arrogant att vaktmästarna jobbade 7-16 och då var inga barn där. De nyttjar IP enbart på helger enligt Skytt och han måste då vara fullständigt omedveten om att skolorna använder sig av IP dagtid och att Barnkonventionen och checklistan ska användas i alla beslut som rör barn. Detta är ett solklart sådant.
Vi ansåg att det förslag som låg på bordet var ett praktexempel på dåligt berett ärende och att vi togs som gisslan för att skjuta till mer pengar i en undermålig kostnadskalkyl.

Kommunen har i flera år talat om att föreningarna på IP måste samarbeta mer och nu slår de en kil rakt genom det samarbete som nu har kommit igång ordentligt.
Det som fram till nu har varit en IdrottsPlats kommer snart att vara en IndustriPlats och föreningarna kommer att tvingas anpassa sig efter kommunens vaktmästeriverksamhet.
Skytt hänvisade till ett uttalande som en partikamrat till mig gjort 1996 då han sa att IP var stort som om det bodde 50 000 invånare i kommunen. Ett märkligt sätt att hålla mig ansvarig för något som uttalades för 15 år sedan och att anse att det skulle kunna påverka FPs syn på IP idag. Han är i och för sig inte ensam om att hävda saker som hänt för flera år sedan och tycka att det har bäring 2011.

Men vill man inte se utveckling som något positivt och nödvändigt så funkar det förstås bra att tänka så. Jag vände på hans resonemang och menade att ett utbyggt IP (idrottsligt alltså) fungerar som en magnet för inflyttning och då gick han förstås upp och sa att vi nog aldrig kommer att bli 50 000 i kommunen. *SUCK*

En av anledningarna till att FP ville återremittera ärendet var för att alla inblandade parter ska sätta sig ner och göra en plan för vad vi vill med IP. En långsiktig plan som sträcker sig 15-20 år framåt. Nu flyttas en helt ny verksamhet upp till kommunens enda idrottsplats och det finns ingen plan för hur det är tänkt att bli. S+V+M+C ser det som en ekonomiskt bra lösning. Vad som är bra mer än att vi sparar lite pengar fick vi inte veta och jag tror inte att någon annan vet det heller.
Tydligen slängde M ut ett köttben till bandyn och menade att de minskade kostnaderna för vaktmästeriet kunde gå i ökade bidrag till dom, och då blev det plötsligt ett nollsummespel i kommunkassan.
Hur det var med det uttalandet kan jag inte säga säkert för jag lämnade mötet då det stod klart att kommunens majoritetspartier S+V+M+C ville att ärendet skulle avgöras idag.

Det blev ett långt inlägg det här och klockan är mycket. Jag skriver nog mer i morgon

Haiti

Inför landstigningen på Haiti kände jag mig inte särskilt bekväm. Ett land som drabbats av en fruktansvärd naturkatastrof hade väl annat att tänka på än turister från ett lyxkryssningsfartyg tyckte jag.
Jag har Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin som Facebookvän och hon skrev att "fyll plånboken och handla av Haitiborna, det är den bästa humanitära åtgärden du kan göra" Så det gjorde jag också.
Men Haiti blev en mycket jobbig upplevelse för mig och mina andra kamrater. Bedövande vackert från 14:de däck på fartyget

och otroligt välkomnande.



Nu ska alla veta att just Labadee är en ö som ägs av Royal Caribbean och därför inte är annat än en turistort.
Men ändå,, Efter att vi lagt oss i solstolarna tog jag mig en promenad runt i omgivningen. Den lokala konsten intresserade mig mycket och därför gick jag upp bland försäljarna. Direkt kände jag ett obehag då de nästan attackerade mig. Efter att ha hamnat in i en diskussion om priset vi kommit överens om för ett armband var 7eller 8 dollar och om jag inte skulle följa med för att titta på något som borde intressera mig enormt mycket, blev jag nästan kräkfärdig. Det var mycket obehagligt och jag höjde mina armar och sa med hög röst "Stopp, jag går härifrån nu" fast på engelska förstås :-)
Senare gick vi flera stycken till en annan strand och var då tvungna att passera ett stort antal försäljningsstånd. Vi gick med nedslagna blickar och kände oss djävligt obekväma.
Jag såg i ögonvrån flera saker som jag hade kunnat titta närmare på men det kändes inte möjligt.
Jag tror att vi svenskar inte är riktigt vana vid den här tuffare formen av försäljning.

Jamaica

När vi anländer till Ocho Rios på Jamaica inser jag att de flesta av mina kamrater ska åka till Dunn's River Falls

för att klättra och sen simma med delfiner. 1000 spänn ryms inte i min budget så jag ger mig iväg på egen hand.
Det visar sig att på Jamaica behöver du inte gå många meter innan erbjudanden från taxichaufförer haglar in. De vill visa dig Ocho Rios och de rabblar snabbt upp vilka fantastiska ställen jag kommer att få se om jag väljer att åka med dom. De gav sig dock när de insåg att de inte skulle komma långt med den här svenska kvinnan.

När jag väl blivit av med dessa tjänstvilliga män slöt en annan man upp vid min sida. Han ville att jag skulle besöka hans butik men fick aldrig riktigt fram varför. Jag anade ändå vilka varor han sålde för han frågade mig om jag rökte. När jag svarade nej på det så ville han att jag skulle veta att han kunde erbjuda mig att köpa ett fint vapen för bara 65 dollar. Jag sa nej även till det.

Mina planer för Jamaica var att köpa rom till Göran och till pojkarna och jag hade redan på båten fått veta vilka affärer som var ok att handla i. Det blev 12-årig Appleton Estate till Björn och Tim samt en 14-årig sådan till Göran. En flaska vit rom fick jag på köpet.
Till Micael som inte är 20 än köpte jag ett halsband med en hajtand och lite annat.

Jag var också på jakt efter Jamaicanskt kaffe och hittade Blue Mountain kaffe lite överallt. I den butik jag valde att handla blev jag bjuden på en kopp kaffe och tjejen undrade om jag smakat det med en skvätt Sangster's i. Det hade jag ju inte och fick därför smaka kaffe spetsat med något som smakade som Bailey's men var baserat på Jamaicansk rom. Rätt kul upplevelse. Visst fick hon sälja en flaska till mig ihop med en stor påse med Blue Mountainkaffe.


Det var en märklig upplevelse att gå runt på dåligt asfalterade gator och se en hel del fattiga människor samtidigt som juvelerarbutikerna erbjöd de mest imponerande sakerna. Jag fick stifta bekantskap med en sten som heter Tansanite och jag blev mer än förälskad. Någon gång ska jag köpa ett smycke med en vacker, blå Tansanitesten i.

På min väg tillbaka till stranden så passerade jag en sköldpaddspark som jag tog en tur genom. Snart träffade jag en vakt som jag ställde några frågor till om parken och han guidade mig gärna runt en stund bland dammar med sköldpaddor och vackra fiskar.

För att komma in på stranden fick man betala 2$ och där träffade jag flera av mina kamrater. Himlen var rätt mulen men vad gör väl det när termometern ändå visar 28 grader.















På vägen tillbaka till båten stannade jag på den bar som låg precis vid hamnen. Jag bad om något "speciellt" och blev både förvånad och besviken när dagens specialare var två flaskor öl av det lokala bryggeriet. Jag frågade om det var ok att ta ett kort och tjejen i baren skrattade och sa att hon nog fanns på foto världen över. Så därför hamnar hon nu på en svensk blogg. Antagligen inte för första gången :-)

Nu har jag varit på Jamaica och jag tror inte att jag kommer att återvända. Trots det så var det en upplevelse som jag kommer att bära med mig.

Incheckning på Liberty of the seas

Jag fattar fortfarande inte var jag är och vad jag är på väg att få uppleva! En mycket underlig känsla måste jag säga.
När vi står i kön utanför incheckningen och grundaren och VD för Tahitian Noni International, John Wadsworth, kommer fram och hälsar på oss så inser jag att det här företaget är inte som något annat. Vi är en familj även om det låter fånigt för de utanför TNI.

Jag uppmärksammas också på att det är förbjudet att ta med sig vapen ombord och det var ju tur att det påpekades :-)


Väl ombord på Liberty of the seas så börjar jag väl få ett hum om att det inte är en Ålandskryssning jag ska på, men fortfarande är jag lite så där,,Jahaja, så här ser det ut här.

Jag letar reda på hytten som jag ska dela med tre kvinnor som jag aldrig träffat tidigare i mitt liv och varav jag bara vet namnet på den ena. De är inte där så jag passar på att fota hytten lite.











Jag fotar utsikten från vår balkong också




































Hela båten är omgjord till en Noni båt och jag får veta att det är bara ett företag tidigare som har chartrat fartyget och det är Oprah Winfrey. Det är ok att komma tvåa då tycker jag :-)




Dagen är fylld av musik, olika uppträdanden och härliga tal av företagets ledning.
Middagen visar sig ge en föraning om vilken klass vi kan räkna med vad det gäller maten och serveringen av den.

På kvällen när vi återvänder till hytten så har de som ansvarar för vår hytt låtit en liten hund flyttat in

Dag 1,,På väg

Hur kul är det att inse att den dag som jag ska företa min största resa i livet så är vädergudarna på sitt absolut sämsta humör!?

Maken och sonen skulle köra mig ner till Arlanda i tidig morgontimme men det var bara att glömma bort. Snön vräkte ner och blåsten gjorde att knappt handen var synlig så det fick bli att lita på UL och Upptåget från Tierp.
Jag har förstått att de tåg som gick efter mitt blev inställda nästan allihop.
Jag bytte skor på tåget och skickade med vinterskorna hem till Marma igen. det var rätt många som höjde på ögonbrynen åt mina skor.

Väl incheckad och klar kunde jag med viss oro se ut över startbanan där plogbilarna körde skytteltrafik för att röja banan.
Mitt plan tog ombord oss passagerare i tid men vi blev lik förbaskat ståendes i två timmar av skäl som jag inte riktigt förstod.

I New York hade jag kanska kort med tid mellan planen redan från början och det blev inte bättre av förseningen från Arlanda. Kön till migrationskontrollen var mycket lång men värst var det nog i säkerhetskontrollen.
Jag fick en hel del obehagliga känslor inför att det gick personer i uniform runt och ropade att vi skulle ta av skorna, bälten och annat och att vi skulle låta kön rulla på och inte stanna upp. Det var lätt att låta tankarna gå till Tyskland på 40-talet.
Jag var lite stressad och förstod inte att skorna som passerat kollen på Arlanda nu skulle av. Inte heller förstod jag varför kvinnan som frågade vad jag hade i fickan blev så arg och sa åt mig att gå åt vänster trots att min röntgade väska och mina skor kom på bandet till höger.
Hon såg slangen till min insulinpump och jag visade upp den och förklarade vad det var. "Du ska gå där" fräste hon. "Nej! In där" ropade hon när jag passerade en glaskur i mitten. Lätt förvånad gick jag in i kuren och sa efter någon minut "Kan jag gå nu?" DU GÅR INGENSTANS, skrek kvinnan och efter ett tag kom en annan kvinna och bad mig ta upp pumpen ur fickan, ta i den med båda händerna och hålla fram handflatorna utan att ta i något annat. Då först fattade jag att de misstänkte att det kanske var något annat jag hade i fickan.

Med andan i halsen och som sista passagerare klev jag ombord på planet mot Miami.

Jag hamnade bredvid ett jättetrevligt par från,,, Ja precis därifrån var de ;)De hade varit i Madrid och vi hade ett trevligt samtal hela vägen till Miami.

Väl framme i Miami så tog jag en taxi till hotellet där mina svenska kamrater redan bodde
Fantastiskt trevligt hotell som jag varmt kan rekommendera; Best Western Bay In

Så var jag framme

Resan med stort R

Det är ett tag sen jag kom hem från kryssningen i Karibien och sen dess har jag sneglat på datorn och funderat på hur jag skulle göra. En blogg är ju en dagbok och inte en memoarbok.
Det var ju så att det inte funkade att blogga från båten utan att låta hela reskassan gå till Internet-tid. Att blogga via min iPhone när vi var i land och jag hittade trådlösa nätverk utan kostnad var inte heller att tänka på.

Så nu bryter jag mot bloggandets idé (jag har gjort det förr så jag bryter inte jungfrulig mark) och bloggar i efterskott.

Håll till godo med gårdagens nyheter :-)

Ann-Cathrin har transformerats till ett turismprojekt

Alltså,, Hur svårt kan det vara att starta ytterligare en blogg men hålla den särad från den första bloggen? Uppenbarligen så fixar inte jag det och därför är min profil numera en beskrivning av ett projekt. Jag vill inte vara ett projekt och definitivt inte ett som är EUfinansierat. Hur säkert är det att få övergå till ordinarie verksamhet?
Nej,,det är nog bäst att försöka separera de här två bloggarna så att jag är jag och projektet ett projekt :-)

Entreprenörer

En intressant artikel i Arbetarbladet fångade idag mitt intresse. En bild på en husfasad med en helt utblåst insida och med en rubrik som "Nanthan vill förverkliga en dröm om ett bageri"får mig att nyfiket läsa vidare och jag ryser av välbehag när jag har läst klart.
En kommentar till artikeln hänvisar till Wikipediadär vi kan läsa om en invandrare från Indien som har,,Ja ni kan läsa själva och ni förstår då säkert också vad jag är ute efter.
Antalet invandrare som på olika sätt bidragit till att bygga upp Sverige som en välfärdstat är mycket stort. Det är inte bara grundaren av Elite Hotels, Monark eller Beckers som jag menar utan alla de invandrare som startat företag, stora som små, bidrar till vår gemensamma välfärd. 2005 fanns det 70 000 företag i Sverige som startats av invandrare. Svensk Handel skrev en rapport år 2000 som du kan läsa här Den är gammal men jag tror inte att förhållandet har förändrats särskilt mycket.

Var skulle Sverige befinna sig utan alla dessa invandrande entreprenörerna? Inte skulle vår välfärd se ut som den gör idag!

Jag önskar Nanthan och hans flickvän all lycka till med att bygga upp ett bageri i Vendel i ett i princip nerbrunnet hus.

Det som rivs är rivet

När jag växte upp i Stockholm på sextiotalet så revs det för fullt. Stora fula hål där det stått hus fanns överallt. De halvt rivna husen fick mig att tycka synd om de stackars husen där en stor skopa krafsade sönder deras inre och den stora kulan som med kraft slog in i huskropparna gjorde ont i min flickkropp.
Stockholm såg sönderbombat ut och jag led fruktansvärt.

Nu bor jag i en kommun som jag ibland tycker borde tilldelas "Årets grävskopa" en utmärkelse som inte har något glamouröst skimmer över sig direkt..

Husmodersskolan, Torget, Svarthamnslängorna och mycket annat är rivet och borta för evigt.






Medora skolan klarade livhanken med blotta förskräckelsen och blev köpt av en privatperson innan kommunen lyckades med sina ivriga försök att riva den.
Jag har vid flera tillfällen mötts av ganska föraktfulla kommentarer om att skolan är så ful och i så dåligt skick att det är bara att riva skiten.
Nu finns endast ett fåtal bostäder bevarade från Skutskärs äldsta historia och jag undrar hur mycket får bevarandet av vår historia kosta? Har vi ingen historia så har vi inte heller någon framtid brukar man ju säga och det kan jag bara instämma i.

I Älvkarleby har det styrande partiet och flera andra partier för den delen, en mycket njugg inställning till att bevara gammal bebyggelse. När en ägare har låtit ett hus eller område förfalla tillräckligt mycket så är det bara att "riva skiten". Flera oansvariga försäljningar av bostadsområden har tillåtits med förödande följder för det kulturhistoriska arvet. Dels husen utmed Bruksgatan i Älvkarleö som såldes och revs på femtiotalet och dels Torget i Skutskär som såldes under mycket märkliga former och sen revs.
,
Kalla mig romantiker, orealistisk eller vad som helst men jag anser att vi måste vara mycket noga innan vi låter vår iver att göra oss av med det gamla för att kunna skaffa oss nytt får ta överhanden. Jag tror också att en hel del rust av illa underhållna bostäder kan göras av elever på olika byggprogram och folkhögskolor. Arbetslösa byggjobbare kan få en ökad kunskap om tekniker och material som användes tidigare och därmed bli kunnigare inom sitt område.

För vi ska inte glömma att det som en gång rivs, det är rivet.

Ta chanserna när de ligger framför dina fötter!

Idag köpte jag mig ett par skor på Tradera. Det är jättelänge sen jag var in och budade där men jag kom ihåg hur kul det faktiskt är!
Nu kom jag billigt undan och det var tur det för jag är inte säker på att klacken kommer att passa min diskbråcksrygg och dåliga balans som har följt med den.

Jag har börjat se över min sommargarderob för jag ska på personalkonferens i 11 dagar. Eller två dygn går bort i flygtid och ett dygn blir att vänta i Miami innan båten lägger ut från kaj och sätter kurs mot Jamaica, Labadee och Bahamas.
Rätt schysst plats för en personalkonferens tycker jag även om konferens inte är riktigt rätt ord, vi ska ha ett konvent.



Hela Liberty of the seas är hyrd av TNI,Tahitian Noni International, och deltagarna kommer från alla jordens hörn.


Att jag skulle resa blev bestämt för bara några dagar sedan då jag fick ett sms om att en tjej hade hoppat av resan och ville att någon annan tog hennes biljett. Eftersom jag aldrig drar beslut i långbänk så bestämde jag mig på bara en halvtimme att jag ville vara den som ersatte henne. Det gäller att ta de chanser som dyker upp i livet.
Så nu har jag en plats i en 4-bäddshytt med balkong mot havet tillsammans med tre andra tjejer som jag inte ens vet namnet på och har en dryg månad på mig att få ihop en reskassa.

Men snacka om avslutning på 2010 när chansen dök upp och vilken start på 2011! Jag kommer hem dagen före min födelsedag och i år blir det nog jag som får ge bort presenter :-)