Nytt år - nya tag

Så har då det nya året så sakta smugit igång. Trots en för mig lugn nyårsafton, så har jag varit seg och mest hållit mig på soffan. På Facebook kan jag följa mina vänners olika aktiviteter. Det är både gym, långpromenader och skridskoåkning på deras agendor. Kul för dem. Jag blir trött bara av att läsa deras statusuppdateringar.

Däremot så får jag allt svårare att respektera mina politiska kamraters helgledigt, och har börjat skicka uppfodrande mail om remissvaret på kommunens översiktsplan och om behovet av att svara på en idiotisk insändare i Arbetarbladet. Responsen är inte överväldigande precis. Det är bara att inse: Jag har ett beroende av politik. Men det kommer jag inte att söka hjälp mot :-)

Jag bläddrar runt lite på nätet och stöter på min fantastiska vän från Solna. Hon har också en blogg ser jag. Hon bloggar mest om landstingspolitik och har i maj skrivit ett riktigt bra inlägg om sprutbyte. Anna skriver i princip det jag hade kunnat sagt i den här frågan, så jag låter henne göra jobbet. Jag länkar till det här.
Landstinget enligt Anna: Sprutbyten? - Ja tack

När en motion från en moderat i landstinget i Uppsala skulle besvaras från varje kommun i länet, var jag den enda som ville att motionen skulle avslås. Den handlade nämligen om att landstinget skulle säga nej till sprut byte.
När motionen kom upp i landstingsfullmäktige fegade man ur och gav ett riktigt icke-svar. Man ville vänta tills någon av kommunerna kom in med en önskan om att få gå in i ett försök.
Jag gissar att diskussionerna kommer att fortsätta i både Stockholm och Uppsala.

Det känns faktiskt riktigt spännande att få formulera vårt svar angående översiktsplanen. Med inspiration från fp-isterna i Sollentuna kommer vi att fokusera mycket på de sk mjuka frågorna. Genusperspektivet syns i väldigt få ÖP, så också i vår. Det görs en miljö-och ekonomisk konsekvensbeskrivning men ingen beskrivning av de sociala och kulturella konsekvenserna. Jag gissar att från somligt håll kommer man att fnysa åt vårt svar. "De där fp-isterna fattar inte mycket. Vilket förvirrat svar" kommer det att heta. Då får vi göra som vi brukar. Nämligen som tjänaren i Nationalteaterns "Kåldolmar och kalsipper" Vi bugar så djupt att de inte ser att vi skrattar åt dem.

Medan jag sitter och skriver står radion på. Barnaministeriet sänder en berättelse av berättelsen de sände för ca ett år sedan. Den handlar om Marcus som under hela sin uppväxt blir mobbad och trakasserad av sina skolkamrater. Marcus omkom i en villabrand i maj. Alla i familjen klarade sig utom Marcus. Han blev 14 år.
Jag hörde det förra programmet också och berördes då starkt av att de vuxna inte kunde komma till rätta med det som skedde. Varken skolans personal eller de föräldrar vars barn plågade en kamrat så svårt kunde hjälpa till.
I maj började huset att brinna. Elden började utanför Marcus sovrumsfönster. Enligt förundersökningen kan det ha varit en grill där den glödande kolen kan ha blåst iväg och på så vis antänt huset. Ingen vet.

Marcus är inte ensam om att växa upp i ett helvete. Han är inte ensam om att förstå att vi vuxna inte klarar av att låta alla barn få växa upp utan att tvingas att tidigt lära sig vad ondska är. Jag tänker på dig Marcus.