Kan du bjuda mig på något?

- Kan du bjuda mig på något, frågar kvinnan som sitter på bänken i vänthallen på Uppsala central när jag slår mig ner på bänken bredvid.
- Vad skulle det vara, frågar jag tillbaka då jag ser systemkassen bredvid henne.
- En korv, svarar hon och tar tag i halsen på flaskan som döljer sig i kassen.
Jag ger inga pengar till de som tigger och den här kvinnan var inget undantag. Efter en stund frågar hon vad klockan är och tjejen som har kommit och satt sig bredvid mig svarar att hon är tio i sju.
- Är det långt kvar till elva, frågar kvinnan och tjejen svara att det är fyra timmar. Jag gissar att vänthallen kanske stänger då och då måste hon leta en plats att sova på. Ändå såg hon inte ut som många uteliggare gör. Hon var hel och ren och hade en rätt snygg handväska. Var jag fördomsfull nu? Vet jag hur en typisk uteliggare ser ut? Nej det vill jag inte påstå. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att den smutsige personen som är klädd i något slags lager på lager och verkar bära runt alla sina tillhörigheter i en bag, förmodligen är en uteliggare.

Kvinnan började nu, nästan rituellt dricka ur sin flaska. Jag tror det var något slags dessertvin. Att hon visste om att hon var tvungen att dosera vinet i lagom klunkar märktes tydligt.
Nu kom en man och satte sig på samma bänk som hon men i andra änden. Han fick samma fråga som jag fått och gav samma svar som jag. Han hade inga pengar. Däremot så började han prata med henne. Han ville att hon skulle slå ut vinet och köpa sig något att äta i stället. Det var då som att få igång ett gökur utan att kunna stoppa göken från att dyka ut och ropa ko-ko igen och igen.
- Ge mig en guldpeng, sa hon om och om igen. Och mannen fixade inte att stå emot utan han halade till slut upp sin plånbok och gav henne en guldpeng. Hon fick den i sin hand ihop med en uppmaning att hälla ut vinet. Jo tjena, tänkte jag. Vad är oddsen på att det ska ske?
När han väl hade fått fram en tia ville hon ha mer. Hon frågade efter fler eller en tjuga. Mannen envisas med att hon ska hälla ut vinet.
Till slut gav hon upp och reste sig för att leta efter fler guldpengar hos fler som inte pallar att se människor i nöd.
Jag pallar egentligen inte heller men bestämde mig för många år sedan att detta var en sak för landets sociala myndigheter och välgörenhetsorganisationer att ta hand om. Inte för mig och andra enskilda individer,det är helt enkelt inte hållbart. Dessutom lever jag under de omständigheterna att jag ibland helt enkelt inte har en guldpeng ens för eget bruk. Men det syns inte på mig.

Jag går efter en stund ut till mitt tåg. Jag tittar mig runt och får till slut syn på kvinnan. Hon sitter på en ny bänk med en ny man men samma gamla flaska.
Jag suckar inombords och tackar min lyckliga stjärna att det inte är jag.