Dag 1,,På väg

Hur kul är det att inse att den dag som jag ska företa min största resa i livet så är vädergudarna på sitt absolut sämsta humör!?

Maken och sonen skulle köra mig ner till Arlanda i tidig morgontimme men det var bara att glömma bort. Snön vräkte ner och blåsten gjorde att knappt handen var synlig så det fick bli att lita på UL och Upptåget från Tierp.
Jag har förstått att de tåg som gick efter mitt blev inställda nästan allihop.
Jag bytte skor på tåget och skickade med vinterskorna hem till Marma igen. det var rätt många som höjde på ögonbrynen åt mina skor.

Väl incheckad och klar kunde jag med viss oro se ut över startbanan där plogbilarna körde skytteltrafik för att röja banan.
Mitt plan tog ombord oss passagerare i tid men vi blev lik förbaskat ståendes i två timmar av skäl som jag inte riktigt förstod.

I New York hade jag kanska kort med tid mellan planen redan från början och det blev inte bättre av förseningen från Arlanda. Kön till migrationskontrollen var mycket lång men värst var det nog i säkerhetskontrollen.
Jag fick en hel del obehagliga känslor inför att det gick personer i uniform runt och ropade att vi skulle ta av skorna, bälten och annat och att vi skulle låta kön rulla på och inte stanna upp. Det var lätt att låta tankarna gå till Tyskland på 40-talet.
Jag var lite stressad och förstod inte att skorna som passerat kollen på Arlanda nu skulle av. Inte heller förstod jag varför kvinnan som frågade vad jag hade i fickan blev så arg och sa åt mig att gå åt vänster trots att min röntgade väska och mina skor kom på bandet till höger.
Hon såg slangen till min insulinpump och jag visade upp den och förklarade vad det var. "Du ska gå där" fräste hon. "Nej! In där" ropade hon när jag passerade en glaskur i mitten. Lätt förvånad gick jag in i kuren och sa efter någon minut "Kan jag gå nu?" DU GÅR INGENSTANS, skrek kvinnan och efter ett tag kom en annan kvinna och bad mig ta upp pumpen ur fickan, ta i den med båda händerna och hålla fram handflatorna utan att ta i något annat. Då först fattade jag att de misstänkte att det kanske var något annat jag hade i fickan.

Med andan i halsen och som sista passagerare klev jag ombord på planet mot Miami.

Jag hamnade bredvid ett jättetrevligt par från,,, Ja precis därifrån var de ;)De hade varit i Madrid och vi hade ett trevligt samtal hela vägen till Miami.

Väl framme i Miami så tog jag en taxi till hotellet där mina svenska kamrater redan bodde
Fantastiskt trevligt hotell som jag varmt kan rekommendera; Best Western Bay In

Så var jag framme