Min farmor-en fantastisk förebild

Det är tufft nu. Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå

En god vän sa, det finns inga situationer som lockar fram det sämsta hos människor som bodelningar, bouppteckningar och nomineringsprocesser. Jag delar den åsikten till fullo!

I går morse, medan jag klädde på mig, glodde jag ilsket på min nalle som jag fick när jag fyllde ett år och uppmanade honom skarpt att faktiskt ställa upp lite nu. Det är inte bara små barn som behöver tröst och stöd av sin nalle menade jag utan att få någon vidare respons.

Min blick fastnade då på fotot av min farmor, Andoli Katarina född 1886. Jag har alltid haft en mer nära relation och saknad efter min farfar och faktiskt inte tänkt så mycket på farmor. Nu blev jag stående och studerade fotot med lite andra ögon. Visst är jag stolt över min farmor men nu,,nu tog mina tankar helt nya banor.
Vad var det jag egentligen såg på fotot? En skidande kvinna i byxor? Nja, inte ens det är jag säker på, utan farmor kan mycket väl ha en kjol på sig.
Jag ser männens blickar och jag ser farmors hopbitna uttryck. Jag ser plötsligt en urstark kvinna som trots den syn på kvinnor som rådde i början på 1900-talet, har givit sig den på att genomföra det lopp som hon har ställt upp i. Männen är inte publik som kantar spåret utan män som tycker att farmor är ett trevligt inslag som egentligen saknar all betydelse.

Men bryr sig farmor om det? Knappast. Hon vet vad hon vill och vad hon kan. Det visar det här tidningsklippet och återigen blir det tydligt vilken syn som rådde; Klippet handlar om farfar och farmors insats kommer mer som en bisats.

Plötsligt insåg jag att det är den här kvinnans arv som jag bär! Hon struntade fullkomligt i vad som passade sig och vad andra tyckte. Hon gjorde det hon tyckte passade och det hon ville!
Farmor var ordförande i Husmorsföreningen och jag tror att deras engagemang då skulle idag ha legat mycket nära Röda Korset eller Rädda Barnen, som jag är ordförande i.

När vi adopterade en tös 1999 så ville vi att hon skulle mer bildligt bli en del av vår familj och därför skulle få ett släktnamn på min sida. Maria är det namn som har gått i arv genom flera generationer, men jag heter inte Maria och därför tänkte jag också lägga till det för att få en obruten kedja. Man får bara ändra sitt förnamn en gång och därför tänkte jag till innan jag la till Maria. Jag bestämde mig då för att ta även farmors namn och därför heter även jag Andoli.
Idag känner jag mig mer än stolt att få bära farmors namn vidare och det känns som om det var en mening med att jag skulle ta det namnet.

Om Andoli Katarina med smeknamnet Ally, hade levt idag så är jag mer än övertygad om att hon hade supportat mig i min strävan att stå upp för det jag tror på och bortse från den kritik och krypskytte som jag utsätts för.