Föräldraansvar och samhällsansvar

I går skrev jag om protester mot nedläggningen av polisstationen i Skutskär. Man kan i dag i kommentarerna till artiklarna se att jag inte är ensam om min syn på det hela. Det är alltid skönt att se att det finns fler som tänker på ungefär samma sätt.

När jag nu på morgonen sitter i min hammock och dricker morgonkaffet, lyssnar på fågelkvitter och läser Arbetarbladet får jag snabbt inspiration till dagens ena blogginlägg. Idag måste man väl kommentera Michael Jacksons inte helt oväntade bortgång, men det kommer i ett eget inlägg.

Det är flera artiklar i morgontidningen som berör samma område. Nämligen vad gör polisen men framförallt, vad gör föräldrarna?
I Hagfors har två 15- åriga tjejer roat sig med att med moppe först jaga och sen helt avsiktligt kört ihjäl en katt. Polisen fick fatt i dem och en har erkänt medan den andra nekar. Här gjorde polisen precis det som förväntades av dem men jag frågar hur det var möjligt för detta att överhuvudtaget ske??!!
Vilken förmåga har dessa tjejer till att känna empati? Till att förstå var gränsen dras för något innan en kul grej går över styr? Tjejen som nekar, hur tänker hon? Är hon rädd för vad hon har gjort eller skiter hon helt enkelt i det? Vad har dessa barn fått med sig i bagaget hemifrån kan man undra. En sak är säker och det är att en av de som ofta ropas efter när det händer saker gjorde sitt jobb medan andra inte har gjort sin del av det förebyggande.

Jag vänder ett blad i tidningen och tar mig från Hagfors till Karlskrona. Till min stora förvåning läser jag att två av de unga killar som dömdes för hemfridsbrott vid den tragiska händelsen i Rödeby 2007 nu är misstänkta för fortsatta trakasserier mot samma familj. Sonen i familjen har gjort en anmälan om att några har försökt att preja honom av vägen och polisen misstänker att de skyldiga är de killar som tidigare utsatte familjen.
Men hallå! Har dessa snorungar inte lärt sig ett skit? Räcker det inte med att en kamrat skjuts till döds och att de själva dömdes av domstol för att inse att gränsen är nådd? Vi pratar ju inte om brottslingar som återfaller i brott för att ”klara sin försörjning”. Vi pratar om ungar som roar sig med att trakassera andra. Som finner ett nöje i att preja någon av vägen. Var finns empatin och förståelsen för hur man beter sig i ett civiliserat samhälle? Återigen har polisen och domstolen gjort sitt. De fick fast och dömde de skyldiga och mer kan inte förväntas av dem. Men var är föräldrarna och var är det övriga samhället? Hur kunde föräldrarna till alla de som ingick i det rätt stora gänget tillåta det som pågick? De kan omöjligt ha varit ovetande om vad deras barn höll på med.

Mordet i Stureby på den 15-åriga flickan på skolavslutningen. Hur kunde det ske? Möjligen, men bara möjligen hade det kunnat förklaras med fylla, bråk, tjafs och hastigt skeende. Men det var inte i stridens hette som det tragiska skedde. Det var planerat sedan länge och enligt media så hade flera fått frågan innan den unge mannen trädde fram och anmälde sig villig.
Hur kan det vara möjligt att unga människor fullföljer en så idiotisk idé som att mörda en jämnårig kamrat och tydligen på grund av en skitsak? Varför var inte dessa barn vaccinerade med empati och förnuft så att de själva, eller någon av de andra tillfrågade, inser att detta är fel och projektet ska läggas ner?
Polisen grep samma kväll de skyldiga och de kommer att dömas. Var var vaccinationspatrullen?
Det är hårt att lägga ansvaret på föräldrarna, som tonårsförälder vet jag hur tufft det kan vara. Men jag pratar inte om brott som handlar om att göra bus och dumheter. Jag pratar om brott som en stor dos av empati och insikter i vårt samhälles förväntningar på människorna, kan förhindra.
Där är det föräldrar eller annan vårdnadshavare som har det stora ansvaret och tyvärr aldrig kan komma undan. Skolan, sociala myndigheter och polis kan göra mycket men utan föräldrarna står de sig ganska slätt.