Jag är så förbannat ledsen

Min vän, min parhäst, min partikamrat sedan 1996 är mycket svårt sjuk. Jag har ännu inte riktigt fattat vad som hände medan jag var bortrest, men det verkar som om en simpel halkolycka har fått dessa fruktansvärda konsekvenser.
Efter mycket ringande och letande fick jag veta att Anders ligger på IVA på Gävle lasarett efter ett hjärtstopp när han var på en undersökning efter att ha halkat omkull. En MR idag visar att hjärnan har fått omfattande skador. Just nu har jag ingen aning om vad detta kommer att leda till, men om jag fattade sköterskan rätt så ska brodern besluta om respiratorbehandlingen ska fortsätta eller tas bort.

Anders och jag har kamperat ihop i politiken i många år. På senare år har det i princip varit honom jag har haft bredvid mig hela tiden. Trots att han inte har varit den politiska giganten eller den som har sprungit runt med material så har han alltid funnits där. Alltid beredd att ställa upp, alltid med på möten både på hemmaplan och i Uppsala. Anders är en sådan som alla partier och föreningar behöver, en som alltid är där.

Visst har jag varit så innerligt trött på den muttrande, fullständigt otekniska civilingenjören som kan fippla med knappar och rattar på Ringhals kärnkraftverk men inte hantera den elektriska fönsterhissen på lånebilen.
Förbannad så det sjunger om det när något går honom emot men om jag bara håller truten en stund och väntar ut honom så går det snabbt över. Ett snett leende och ett "Jamen, jag blir så förbannad"

Nu sitter jag här och är förbannad på isfläcken som kanske för alltid har tagit honom bort från mig och min familj. Skillnaden är att min ilska inte går över för att någon håller truten och väntar en liten stund.