En tillbakablick över ett sjukt år

Det var bättre förr. När man var yngre och innan man passerade den magiska 50-gränsen. I och för sig var jag bara 49 år och 323 dagar när raset satte in. Det var då jag skrikandes av smärta från ett stort diskbråck transporterades in med ambulans till Gävle sjukhus första gången.
När min 51-årsdag nu närmar sig kan jag bara konstatera att jag börjar bli van att åka till Gävle med ambulans. Ett trist sätt att resa på och dyrt för mina skattebetalande länskamrater.
De två första resorna gjordes under kraftfull smärtlindring efter plågsamt lång väntan på ambulansen. Den tredje var dramatisk värre då först en brandbil med fyra brandmän kommer och nästan skrämmer slag på våra grannar. De hade ingen användning för defibrillatorn som de hade med sig, utifall att. Relativt lugn transport in till Gävle denna gång. När jag efter många timmar på akuten fick klartecken att åka hem utspelades sig denna farsartade händelse: De på akuten bad mig gå ut till intaget och be dem ringa efter en taxi åt mig. Väl ute i luckan så ifrågasatte de där om jag överhuvudtaget varit på akuten eller om jag varit ute på en festnatt och ville åka taxi hem på skattebetalarnas bekostnad! Det löste sig då min läkare kom springandes och sa att jag inte alls fick åka hem. Ett prov hade visat fel och han ville ha kvar mig över natten. Den natten fick jag för första gången prova på unisex-tanken på ett sjukhus. Mannen i sängen bredvid mig låg dock i en apparat som sög ut vätska ur hans lungor så någon fara för sexuella närmanden fanns där inte.

I måndags var det så dags för vända fyra. Maken kunde inte väcka mig och förstod snabbt att blodsockret var lågt. Mycket lågt. Ambulansen, som vid det här laget hittar hem till oss, kom och fick fram ett blodsocker på 0,9. Ett bra värde ligger på 5-6. Efter en timme hade de fortfarande inte fått upp mitt socker och tog med mig in till Gävle. Det enda jag minns av denna dramatik är när maken och sonen skulle leda mig ner för trappan till båren. Jag fick då full panik och trodde nog att de skulle döda mig eller så. Lågt blodsocker ger mig ångest och jag litar inte då på någon. Annars vet jag ingenting förrän jag kvicknade till på akuten under fyra varma filtar skakandes av frossa några timmar senare.

Varför bloggar jag om något som har hänt under året? Tja, jag tycker att det var bättre förr. Innan detta fullständiga ras satte in. Jag känner mig som en gammal bil…Ni vet…När det börjar gå sönder grejer så fortsätter det bara.
Idag var jag på återbesök hos min hjärtläkare. Hon knorrade över mitt höga blodtryck men var för övrigt mer än nöjd med alla provsvar. ”Ät din medicin och motionera 30 minuter varje dag”, sa hon. ”Då slipper vi se varandra igen”
Jag gillar människor som säger det de menar och menar det de säger. Vi log, tog varandra i handen och sa varmt ”Jag vill aldrig mer se dig”