Jag och de gamla mästarna

Det är pretentiöst, jag medger det, men jag känner mig melodramatisk idag och då jämför jag mig med Leonardi & Co. Skillnaden oss emellan är att de var tvungna att dö först, för mig räcker det med att avgå. Vad jag pratar om...? Jo jag har fått all massmedial uppmärksamhet en politiker kan önska idag, men nyheten handlade om min avgång, inte om någon fantastisk motion som jag fått igenom.
Jag visste att denna dag skulle komma. Dagen då mina 75 a-kassedagar tog slut eftersom jag räknas som deltidsarbetande för att jag har ett årsarvode som gruppledare. Men jag har blundat och tänkt..Sista dagen är inte idag. Nej, den var inte idag, den var i förra veckan.
Vad innebär det egentligen? Jo eftersom jag har ett årsarvode räknas jag som deltidsarbetande och har därmed 75 i stället för 300 dagar att förfoga över. Mina dagar tickar på varje vecka och därmed äts de upp snabbare än för den som vissa veckor är helt arbetslösa.
Tanken med att tvinga kommuner och landsting att ge sina arbetstagare 100% sympatiserar jag med. Det finns många, framförallt kvinnor, som arbetar 50-75% och får resten av sin försörjning från den statliga a-kassan. Det är inte OK utan kommuner och landsting måste ta sitt ansvar. MEN arbetsdepartementet och dess utskott har inte tänkt hela varvet ut och det får till följd att en massa grupper med människor drabbas hårt och orättvist.
Vi årsarvoderade politiker är en grupp, men det finns deltidsbrandmän, springvikarier, föreläsare och you name it som drabbas.

på Arbetarbladets nätupplaga blir det tydligt i vilka olika divisioner människor spelar. Brandmän är hjältar och politiker är hyenor som parasiterar. Jag vet att det är okunniga människor som uttrycker sin åsikt på det viset, men det sårar mig lik förbannat.

Sista ordet är inte sagt i denna fråga. Jag är beredd att ta striden för demokratins skull och för rättvisans skull.