Stig Dagerman, Älvkarlebysonen

En stor artikel i Svenska Dagbladet lyfter fram Stig Dagerman och hans storhet.
Som Älvkarlebybo slår det mig att trots att vi har ett Dagermansällskap, ett Dagermanrum och en hel dag till minne av vad Stig Dagerman stod för i sitt skrivande, nämligen värnandet av det fria ordet, så är nog Dagerman mer känd i Frankrike än vad han är i Älvkarleby.
Jag menar då inte att han var, utan vem eller vad han var. Jag undrar hur många i Älvkarleby som har läst honom eller som vet mer om honom än att han växte upp hos sina farföräldrar och sen tog livet av sig vid 31 års ålder.

När Jean Marie Gustave Le Clezio mottog Dagermanpriset 2008, bara två månader innan han återvände till Sverige för att ta emot Nobelpriset, satt jag på en av de främre bänkarna i Älvkarleby kyrka och lyssnade med lätt ståpäls på armarna nästan hela tiden. Han talade då om Dagerman med en värme och vördnad som verkligen berörde. Le Clezio beskrev honom som en otrolig inspirationskälla och berättade vad Dagerman har betytt för honom i hans skrivande.

Det är stort, mycket stort att den mannen som föddes i en utdragssoffa i en stuga vid Dalälvens kant i Älvkarleby har betytt så mycket för en fransman, uppvuxen i Sydafrika, att denne man så småningom fick motta Nobelpriset i litteratur. Förutom det ärevördiga Dagermanpriset förstås.

Jag önskar att Stig Dagermans böcker fanns i var mans bokhylla i Älvkarleby. Att alla våra skolbarn fick läsa dagsedlar, dikter och böcker av bygdens son. Att inte fransmän och amerikanare var mer förtrogna med vem och vad Stig Dagerman var än vad vi i Älvkarleby är.

I artikeln jag bloggar om har Göran Greider tagit ut tre av hans favoriter. En av dem är också min, nämligen den här;
Varning för hunden!
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.
(5 november 1954)