Att höras och synas. Intressant eller irriterande?

I veckan publicerade Arbetarbladet en artikel om mig. Det var tidningen som hade tagit kontakt med mig för att visa på hur fel det kan bli för en gruppledare med månatligt arvode, som är arbetslös. I mitt fall kan det betyda att jag måste avsäga mig mitt grupplederi av ekonomiska skäl. Artikelns andemening var att det slår mot demokratin och att det finns risk att endast pensionärer har tid och råd att åta sig uppdraget.
Det var vekligen ingen snyfthistoria där jag grät ut i tidningen utan jag ville visa att även vi politiker kan drabbas av orättvisa regler. Som jag absolut anser att den nya deltidsregeln är.
Vad blev mottagandet av artikeln? Jo, en hel del människor fick fart under skorna och gick till angrepp på mig och mina bortklemade politikerkollegor. Verkligheten hade hunnit i kapp mig, jag skulle ta mig i kragen och skaffa ett jobb. Ett jobb som någon definitivt trodde att "dom" skulle fixa åt mig och sedan dessutom ge mig 100% A-kassa. Jag gissar att "dom" är andra politiker.
Någon undrade varför jag tyckte att det var ok att jag skulle ha en skattefinansierad hobby och vilka andra fritidsintressen jag tyckte att skattebetalarna skulle stå för osv osv

Sen kom det.........George tyckte "är det inte dags att sluta vara med i tidningen och gnälla om allt .vet att många skulle bli glada av att slippa höra och se dej och dina kommentarer överallt."

Ett dygn senare kom George tillbaka och tyckte "jag kan väldigt lite om politik men det fattar alla . att om en politiker sitter och gör narr av sig själv i tidningen så måste det innebära att det skrämmer många nya väljare innfär nästa val. hur många andra politiker är med i pressen varje vecka och sprider åsikter. men du kanske tycker att allt ska handla om dej.sluta kommentera artikeln och sug åt dej istället och fatta att ingen bryr sig om ditt privatliv"

George fortsätter alltså att läsa tråden trots att han är så trött på mig! Upplysningsvis så handlade artikeln inte om privatpersonen utan om gruppledaren Ann-Cathrin.
Jag har nu uppmanat George att sluta läsa artiklar och insändare där jag är inblandad, att skaffa sig ett eget liv och sluta att reta upp sig på mitt.

En politiker utan åsikter kan glömma att bli återvald nästa gång. Vem röstar på någon som man inte ens vet finns? Ännu mindre vad hon vill?

Jag är i tidningarna ofta. Varje vecka var snällt sagt men så är det inte. Om han inte menar kommentarer jag gör på Ab's nätupplaga förstås. Det är jätteroligt att kommentera artiklar, insändare och ledare tycker jag :-) Men är inte det min uppgift? Är jag som gruppledare inte skyldig att låta folk få veta var fp står i olika sakfrågor?

Finns det en gräns för vad folk tål? Kan det få, som George är inne på, en motsatt effekt?
Eller är han helt enkelt en liten, avundsjuk människa som inte fixar att se någon som faktiskt lever ett aktivt liv?
Ja, nu fick ni ju helt klart för er vad jag anser att svaret är :-)

Nu ska jag ta min förkylda kropp med mig i säng. I morgon väntar en spännande dag där jag först ska sitta med när en alkoholiserad vän ringer och beställer en tid till ett nytt liv, sen ska jag på möte med Rädda Barnen i Uppsala för att se hur vi ska lägga upp det framtida arbetet. Typ...Riktigt så avancerat är väl inte mötet men kraftigt förenklat så landade jag där.