Radiodebut

Idag har jag debuterat i Ekot. Det är en stor skillnad på att vara med i lokalradion eller närradion mot att vara del i ett inslag i Ekot. Min röst har hörts flera gånger både i P1, P3 och P4 och det är stort för en kommunpolitiker i en 9000-invånare kommun. Att ämnet dessutom var hur jag anser att regeringen har hanterat FRA-frågan gör inte saken mindre betydelsefull.
När man hör det jag säger så förstår man snabbt att detta inte är den tyngsta politikern Ekot har ruskat fram. Det hörs tydligt att jag kommer från en typ 9000-invånare kommun och att FRA-frågan inte hanteras av mig och mina kollegor varje dag.
Men va fan..... Jag har uttalat mig i Ekot om FRA-frågan och det känns kul.

Jag måste sluta med att så ofta nedvärdera mig själv och det jag gör i politiska sammanhang. Jag gör en väldigt massa bra saker men det får jag alldeles för sällan höra tyvärr. Det är inte så att ingen någonsin säger något positivt men som relativt ensam, som kvinna, som en som törs ta en strid behöver man kanske höra det rätt ofta för att palla trycket.
Det är inte många av härskarteknikerna som jag inte har utsatts för. En man gillar att komma med små sexuella anspelningar och två andra män kommenterar ibland min klädsel. Iklädd en lång jeansklanning fick jag frågan om min idol var Di Leva och klädd i vita jeans, orange tunika och med en kaftan över frågade den andre om jag var buddistmunk. Moget.
Det småpratas när jag talar och jag får ofta höra att jag inget begriper.
Mina landstingskamrater får ofta uppmaningen att göra sig av med mig och den uppmaningen har även riktats till mina partikamrater här hemma.

Vad är det för kromosom som gör män så rädda för kvinnor som vet vad de vill, står upp för det och inte viker ner sig om inte motargumenten är logiska och acceptabla?

När jag flyttade till Älvkarleby leddes folkpartiet av en vit, medelålders, heterosexuell man. Han hade lett partiet i nästan 20 år och var partiet. När jag ville arbeta tillsammans med honom för att bredda partiet så kallades det interna strider och att jag utmanade honom. Flera i partiet blev skitsura på mig!

Men hallå...En blogg är som en dagbok. Inte en historiebok. Tyvärr har jag lite lätt för att hemfalla åt gamla tider. Men utan historien har vi ingen framtid heter det.
Därför ska vi inte glömma, utan använda den för att gå framåt.

Jag ser mönstret hos männen, oavsett om vi står på samma sida eller på den motsatta så göre sig kvinnor icke besvär. Och den insikten hävdar jag inte att jag är först med att ha kommit till! Jag bara konstaterar att om du är kvinna och vill vara i politiken får du vara beredd på att det kostar på.
Än så länge är jag beredd att betala priset. Än så länge förmår jag se att jag är en bättre politiker än de flesta i Älvkarleby. Och i dag har jag uttalat mig i FRA-frågan i Ekot.