Snabbsummering av 2008

Ett hyfsat dåligt år. Det är en väldigt kort summering av 2008. Den är inte bara kort utan inte heller riktigt sann. Varför säger jag så då? Tja, den enkla anledningen är mitt förbannade diskbråck som har plågat mig sedan 10/1. Trots att snart ett år har gått är jag fortfarande inte fri att röra mig som jag vill, kan inte bära tungt eller ens jobba på flera av mina tidigare arbetsplatser.
Min älskade Leonberger Frasse och jag har under året inte kunnat träna som vi gjorde tidigare eller ens vara ute på promenader som förut.


Därför tycker jag att 2008 har varit ett hyfsat dåligt år trots allt det bra som har hänt.
Micael och jag har varit på Mallis och det var riktigt mysigt och kul.



Och det får bli det enda jag återger från mitt 2008 annars kommer vi aldrig härifrån.

GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla. Så ses vi på det nya fräscha 2009 !!

Radiodebut

Idag har jag debuterat i Ekot. Det är en stor skillnad på att vara med i lokalradion eller närradion mot att vara del i ett inslag i Ekot. Min röst har hörts flera gånger både i P1, P3 och P4 och det är stort för en kommunpolitiker i en 9000-invånare kommun. Att ämnet dessutom var hur jag anser att regeringen har hanterat FRA-frågan gör inte saken mindre betydelsefull.
När man hör det jag säger så förstår man snabbt att detta inte är den tyngsta politikern Ekot har ruskat fram. Det hörs tydligt att jag kommer från en typ 9000-invånare kommun och att FRA-frågan inte hanteras av mig och mina kollegor varje dag.
Men va fan..... Jag har uttalat mig i Ekot om FRA-frågan och det känns kul.

Jag måste sluta med att så ofta nedvärdera mig själv och det jag gör i politiska sammanhang. Jag gör en väldigt massa bra saker men det får jag alldeles för sällan höra tyvärr. Det är inte så att ingen någonsin säger något positivt men som relativt ensam, som kvinna, som en som törs ta en strid behöver man kanske höra det rätt ofta för att palla trycket.
Det är inte många av härskarteknikerna som jag inte har utsatts för. En man gillar att komma med små sexuella anspelningar och två andra män kommenterar ibland min klädsel. Iklädd en lång jeansklanning fick jag frågan om min idol var Di Leva och klädd i vita jeans, orange tunika och med en kaftan över frågade den andre om jag var buddistmunk. Moget.
Det småpratas när jag talar och jag får ofta höra att jag inget begriper.
Mina landstingskamrater får ofta uppmaningen att göra sig av med mig och den uppmaningen har även riktats till mina partikamrater här hemma.

Vad är det för kromosom som gör män så rädda för kvinnor som vet vad de vill, står upp för det och inte viker ner sig om inte motargumenten är logiska och acceptabla?

När jag flyttade till Älvkarleby leddes folkpartiet av en vit, medelålders, heterosexuell man. Han hade lett partiet i nästan 20 år och var partiet. När jag ville arbeta tillsammans med honom för att bredda partiet så kallades det interna strider och att jag utmanade honom. Flera i partiet blev skitsura på mig!

Men hallå...En blogg är som en dagbok. Inte en historiebok. Tyvärr har jag lite lätt för att hemfalla åt gamla tider. Men utan historien har vi ingen framtid heter det.
Därför ska vi inte glömma, utan använda den för att gå framåt.

Jag ser mönstret hos männen, oavsett om vi står på samma sida eller på den motsatta så göre sig kvinnor icke besvär. Och den insikten hävdar jag inte att jag är först med att ha kommit till! Jag bara konstaterar att om du är kvinna och vill vara i politiken får du vara beredd på att det kostar på.
Än så länge är jag beredd att betala priset. Än så länge förmår jag se att jag är en bättre politiker än de flesta i Älvkarleby. Och i dag har jag uttalat mig i FRA-frågan i Ekot.

Åter till vardagen

Varför kommer vardagen över en så äckligt snabbt? När man som mest myser runt i filttofflor och hängiga brallor så slår den till rätt i fejset. PANG så är man tillbaka där man började.
Telefonen jag köpte till dottern, hon som inte klarar av ett abonemang, visade sig inte innehålla den spärr av samtal som den unge mannen i butiken kallade klockren. Än en gång har jag lyckats bli lurad in på bara skinnet av någon som kan teknik bättre än mig.
Dottern är ledsen och jag är lika ledsen jag. Nu återstår att försöka hitta ett sätt att kunna behålla de 3000 sms:en samtidigt som det inte ska vara möjligt att ringa för mer än 100 kronor. Enligt Tre är det inte möjligt men det skiter jag högaktligt i. Min dotter är inte unik vad gäller att vilja sms:a obegränsat men inte kunna kontrollera sitt telefonerande.
Detta har nu lett till att vi är döfiender och jag känner att jag inte vill eller orkar vara tonårsmorsa längre.

19-åringen kom hem skitfull från en Eckerö-kryssning. Han och polarna skulle handla drickat inför nyår. Eftersom han sa godnatt redan vid 20-tiden har jag inte mycket att säga. Bortsett från att mina ungar inte har min tillåtelse att dricka alkohol före 20-års ålder. Jag köper inte ut åt dem och accepterar inte deras drickande. Vad gör man som förälder om barnen kommer hem berusade efter en krogrunda när man inte tillåter supande i hemmet före 20? Lagen är minst sagt förvirrande.

Det är inte bara vardagen som tränger sig på. Min politiska tarm börjar göra sig påmind. Det börjar bli dags att tycka till i olika frågor. Problemet är att man ska anses hålla sig lugn i dessa dagar. Det är inte min grej. Får se hur länge jag pallar.

Hallå..Hör ni mig?

Ofta får jag knottriga utslag när jag hör eller ser något idiotiskt. I förrgår kom tidningen Hänt Hos Oss i min brevlåda. Den ges ut av Handikappförbundens samarbetsorgan och jag får den eftersom jag sitter som ledamot i Länshandikapprådet i Uppsala län.
En artikel fångar mitt intresse och den handlar om det jag tagit upp vid flera av LHR's sammanträden, nämligen automatiska högtalarutrop på länets bussar.

Vice ordförande i synskadades riksförbund och ombudsmannen för HSO har fått ett svar från UL's informationschef på sin insändare om dessa utrop. Tanken med utropen kan varje normalbegåvad människa förstå och de allra flesta av oss har åkt tunnelbana i Stockholm och några av oss har även åkt buss i södra Sverige och på Mallorca. Vi vet därför att även de med nedsatt syn kan åka med kommunala färdmedel på egen hand utan att be chauffören om hjälp eller ta färdtjänst. Ett enkelt sätt att öka tillgängligheten och friheten för människor som annars är begränsade i sin vardag.

Sture Jonsson på UL ställer sig mycket förvånande på de trötta resenärernas sida och försvarar att ljudet på utropen har stängts av efter klagomål från de som får sin sömn störd.
Han säger "att resenärer blivit störda av, som de upplever det, onödiga hållplatsutrop."
UL och leverantören letar nu lösningar för att både kunna ge resenärer en vilsam resa samtidigt som synskadade ska få en bra information.

Mina knottriga utslag växer sig större alltefter jag läser och inser att karln faktiskt menar allvar med det han säger. Kommentaren från vice ordförande och ombudsmannen instämmer jag i till 100%

"UL gör betänkliga värderingar av olika passagerargruppers behov. Vissa resenärers önskemål om att få sova och inte störas sätts framför andra resenärers behov av att över huvud taget kunna resa. Prioriteringen är inte bara i strid med vad UL:S egen färdplan säger om tillgänglighet utan även oförenlig med både svenska och internationella förpliktelser inom området. Inte minst gäller det FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter som den svenska regeringen nyligen ratificerat."

Eftersom UL nu har investerat stora pengar i ett system som bara används till hälften, hörselskadade resenärer är tydligen välkomna på bussarna eftersom deras "utrop" syns som en rullande textremsa och inte stör någon,tycker jag att UL kan investera lite till. Köp in öronproppar och dela ut till de som vill sova
och gör länets bussar tillgängliga för alla. Det är märkligt förresten hur känsliga resenärerna just i Uppsala verkar vara.
En arbetspendlande resenär känns lätt igen på sitt sätt att klara av att sova i alla sorters ställningar och andra störande moment och ljud.
Jag kommer att fortsätta att driva den här frågan både i kommunen och i landstinget ända tills UL gör det enda rätta.
Nämligen att öppna sina bussar för alla.

En fantastisk julafton och juldag

Ibland är jag mycket svår att tillfredsställa och det retar mig samtidigt som det gör min familj ledsen och till och med orolig. "Hur ska det bli i år". Ni har sett reklamen för Triss-lotterna. Plötsligt händer det! Igår hände det för mig. Jag myser fortfarande över mina fina julklappar. Jag har provsmakat tre av teerna, duschat med olivtvålen och tittat på "Mamma Mia" Snart ska jag knöla ner mig i soffan med en av böckerna och dricka ännu mer the.
Hela dagen i går var härlig med god stämning och lagom mycket mat och dricka.

Micael, familjens 15-åring, hade så bråttom in till Gävle och mellandagsrean att han missade att affärerna har stängt idag. Han provar i morgon igen.

Nu kommer maken och Micael och lockar med en film till. Boken får vänta lite till, för inget konkurrerar ut filmmys i sängen med två av mina män :-)

Dan före Dopparedan

Det är inte lätt att vara aktiv bloggare när julaktiviteter tränger sig före. Särskilt inte när man inte riktigt har kommit in i blogglivet.
Just nu är hela familjen utom 19-åringen, iväg på inköpsrundor, barnvakt hos grannen och äldsta sonen jagar rätt på sin uteblivna jullön. 19-åringen ligger fortfarande i sängen som vanligt. Den grabben har vänt på dygnet det är helt klart!

När jag var barn var julen lika med extremt städande. Det fanns inte en millimeter som inte var ren, och det tog ca tre veckor innan allt var skinande rent. Då var mamma slut, pappa grinig och syrran och jag jättesura. Den uppväxten har fått mig att ha en helt annan syn på julstädning. Vi städar, javisst, men den har mer form av en vanlig helgstädning än storstädning.

Något som jag också minns från min uppväxt var att det var frustrerande, nästan olidligt att vistas i samma rum som julgranen med alla paket inunder, så länge. Jag vet inte när granen kläddes men det kändes som en evighet då man fick gå och läsa på paketen, gissa dess innehåll och pilla på tejpen. De paket med kläder i låg i samma typ av paket som de från H&M. Det gick alltså att pilla upp tejpen, vika upp fliken och kika in. Det dåliga samvetet slog till som en råttfälla direkt och självklart gick det inte obemärkt förbi de vuxnas ögon. Få ungar kan lura en förälder.

Förutom att jag och maken infört en egen städnivå så har vi även en egen tradition när det gäller pyntande och annat.
Till advent tar vi inte fram något annat än adventsljusstakarna. I kväll kommer ungarna att försvinna in på sina rum rätt tidigt och Göran och jag tar fram tomtar, dukar, gardiner, klär granen, gör skinkan och kokar gröten. Vi dukar frukostbordet och avslutar med en skinkmacka framåt två-tre tiden. Innan vi går i säng lägger vi saker i ungarnas julstrumpor. De roas fortfarande, trots att den äldsta är 21 och den yngsta 15, av att tomten smyger in till dem på natten.

På morgonen äter vi gemensam frukost med julgröt, skinksmörgås och pepparkaka. Jag tror att alla i familjen tycker att den stunden är den bästa på hela året. Trots att det ibland har grymtats lite att de inte får vara med på kvällen, vet jag att de upplever stunden då de kommer ner för trappan och får se de julpyntade rummen och granen med paket under som mycket speciell.

Nu ska jag ge mig på att putsa upp kopparen på de grytor och kastruller som ska användas i morgon. Det är så fint att använda kopparsakerna just till jul. Det ger en extra känsla att se dem stå putsade och fina på den varma vedspisen. Jag hade gärna sett att de putsade sig själva :-)

En helt vanlig dag

Vad är en helt vanlig dag? Inget utöver det vanliga sker. Det rullar på.
Familjen skulle äta gott. I och för sig skulle maken jobba hela kvällen igen, men äldsta sonen skulle fixa middagen. Själv är jag fullständigt oduglig vid spisen när det gäller matlagning på högre nivå. Det blir lätt så när man är gift med en kock.
Jag skulle nattvandra och det visste inte familjen. De blev rätt trötta, men ok, att nattvandra är ett åtagande som inte ifrågasätts.
Under middagen kommer det samtal till en av kvinnorna vid bordet. Exet som inte får ringa ringer. Stämningen sjunker till fryspunkten.
Hot och annat ramlar över oss alla som äter gott. Samtal till både polis och socialjour passerar.
Jag accepterar inte att kvinnor tvingas leva under hot i ett förhållande. De som orkar bryta sig loss tar alltför ofta med sig hotbilden in i det "fria" livet.
Riktiga män slår inte kvinnor, de söker vård!
Nattvandringen avstyrs, efterrätten glöms kvar i kylskåpet. En helt vanlig dag går mot sitt slut.

Vissa dagar ska inte upplevas

Lite glad satte jag mig på tidigt morgonUpptåg för att resa till Uppsala. Eftermiddagen var inbokad för ett Regionfullmäktige. På förmiddagen hade Regionförbundet ordnat ett seminarium om EU.
Jag vet inte vad jag ska tycka om Uppsalas nybyggda Konsert&Kongress. Känslan av att huset inte är färdigställt kommer alltid över mig. Att gå på ett betonggolv som har spruckit på sina ställen ger ingen bra upplevelse av att befinna sig i någon slags kulturell högborg. Stora salen där de flesta politiska tillställningar äger rum är mörk och kall. På grund av brandrisk får man inte hänga jackan på stolsryggen så därför la jag den längst ner i lokalen trots att jag hade behövt den på mig.
Jackor ska hängas i garderoben tycker kanske vän av ordning, men den här särskilda jackan släpper jag inte gärna ur sikte. Den hade min pappa när han levde och jag tog den trots att den är ett par nummer för stor för mig. En jacka av mjukt läder med fårskinn på insidan. Dyr som attan och därför säkert stöldbegärlig av det skälet. För mig är den värdefull för jag har sett pappa i den så himla många gånger.

Nå, så satt jag inne i salen och huttrade lite. Men när kommuncheferna från Gnesta och Oxelösund började tala om hur Sörmland för ut EU frågorna till kommuninvånarna spred sig värmen i kroppen. Bottom-up perspektivet använder sig två kvinnliga kommunalråd av när de ska intressera folk för trista politiska frågor. "Vem fan bryr sig om EU?"
De har gått ut på torgen och tagit reda på vad folk tycker och vill. Sen har de fört dessa frågor vidare upp i det politiska systemet ända till Bryssel. De flesta politiker lägger örat mot parlamentet i Bryssel, Stockholm eller det egna kommunhuset och går sen ut till folk och talar om vad som gäller. Sörmland gör tvärtom och det gillar jag verkligen!

Lunchen åt jag med vår fantastiska ombudsman Helena, sittandes på den rätt trista Fp-expen med plastförpackad sallad och ett glas kranvatten. Det var en mycket bra lunch om nu någon skulle få för sig något annat. I trevligt sällskap är all mat god :-)

Tillbaka till det kalla konserthuset och ett relativt slätstruket fullmäktige. Jag är nyligen invald som ersättare för landstinget och har inte lärt mig det tjusiga i dessa möten ännu. När man inte tjänstgör är det svårt att gå riktigt igång dessutom.
På borden var en fin bok utlagd "Stockholm Mälarregionen" med rätt intressanta fakta och med kartor i. Det var en julklapp till ledamöter och tjänstgörande ersättare. Jag tog en i alla fall.

Under sammanträdet fick jag av vårt landstingsråd reda på folkpartiets provvalsresultat till europaparlamentvalet. Marit Paulsen, den gamla räven hade gjort det igen! Vår fantastiska tant från Malung vann provvalet före nuvarande parlamentariker Olle Schmidt. Trea kom Maria Leissner, tidigare partiledare för fp.
Gammal är äldst sägs det och det visar Marit tydligt bevis på. Jag gillar Marit och sättet hon pratar politik på. Jag tror att med henne som etta ihop med Olle och Maria kan fp ta tre mandat. Det behöver fp, den liberala gruppen och det behöver Sverige.
Observera dock att listan inte är fastställd än. Men Marit lär ingen flytta på. Hon låter sig inte flyttas på hur som helst.

Så här långt var väl dagen rätt ok och jag drev runt i Uppsalas centrum en stund. En man som samlade in namnunderskrifter, trodde jag, för att protestera mot avrättningarna i Iran blev putt när jag inte hade några pengar att skänka. Lägsta beloppet var 100:- och han tyckte jag kunde gå på banken när jag sa att jag inte hade kontanter. Sånt där gillar jag inte!

Köpte några goda praliner och väntade på syrran och systerson med sambo och barn. Vi skulle växla jultidningar mot pengar.
När de väl dök upp ville de åka till Rusta och jag åkte med, med ett öga på klockan. Väl tillbaka på stationen så stod ju tåget inne förstås. Med mitt diskbråck kan jag inte springa så jag mer lufsade fram och hörde signalen för bommarna. De tog mark precis när jag kom fram. Jag blev så sur att jag gick förbi bommen med resultat att lokföraren hängde sig på tutan. Trots att det var helt rätt av honom så blev jag ännu argare och började skrika som en idiot. Fullständigt knäppt beteende av en vuxen kvinna! Jag sansade mig hyfsat och gick in på den mycket trevliga lilla bistro som ligger vid stationen för att ta ett glas vin medan jag väntade en timme på nästa tåg. Först ett toabesök tänkte jag. Självklart gick den förbannade dörren i baklås och jag satt fast på toan!! Ingen reagerade på att jag tryckte på larmet och att jag ryckte och slet i dörrhandtaget. Till slut kom jag ut av egen kraft.
Vinet smakade lite kolsyra och det var så varmt i lokalen att rethostan slog till fullt ut.

Det här var inte en dag att köpa lott precis. När jag kommer hem har väl Göran stuckit med någon blond 20-åring tänkte jag.
Men när jag kom hem stod Göran vid tåget med bilen för att jag skulle slippa gå hem och när jag kollade a-kassan på nätet visade det sig att jag får en stor ersättning för de 10 veckor som det har varit osäkert om jag skulle beviljas a-kassa eller inte.
Så...dagen slutade rätt hyfsat trots allt

Hur kan ett fullmäktigesammanträde kännas som ett trist och vant äktenskap?

Jag visste det redan innan jag åkte iväg. Jag avskyr känslan av att det funkar utmärkt att skriva protokollet redan före sammanträdet. Jag avskyr att lägga ner tid och energi på något där jag på förhand vet att jag talar för döva öron och där jag vet svaren jag kommer att få.
Varför utsätter jag mig för något som jag uppenbarligen skulle må bättre av att strunta i?
Svaret är löjligt enkelt... Jag älskar det! Ja, jag älskar inte att må dåligt utan jag älskar att leva mitt i politiken. Att få reagera och agera på sådant jag vill förändra. Att sitta och bryta idéer och tankar med andra engagerade människor. Att försvara en liberal syn och ibland känna att min motståndare är en stor idiot samtidigt som jag inte skulle klara av om han inte fanns. Vem skulle jag då hetta på?
Vilken personlig läggning förenar oss politiker egentligen? Vad gör att vi "villigt" tar strid för sånt vi tror på och står upp medan okvädningsorden och spottloskorna viner runt våra öron? Varför nöter vi våra byxbakar på sammanträdesstolar medan våra kamrater nöter sina bakar på bänken vid sjön, hockeyläktaren eller biofotöljen?
Jag tror att vi har en dragning åt det masochistiska hållet :-)

Ikväll hade Älvkarlebypolitiken att ta ställning till om ett anbud gällande en ombyggnad av vår högstadieskola skulle antas eller förkastas. De pengar som ska lånas upp är 60 miljoner. I en kommun av vår storlek kan det likställas med ett lån på 60 miljarder på nationell nivå.
Som beslutsunderlag hade vi en A4 från tekniska där chefen föreslog oss besluta att anta just detta bud. På baksidan var alla fem anbuden redovisade med summa och prispoäng. En A4 visade produktionskalkylen.
Till kommunstyrelsen hade både arkitekt och produktionskonsult varit och föredragit ärendet. Dessa var inte närvarande vid fullmäktige. Vi som läser tidningen Arbetarbladet hade ändå turen att de tidigare publicerat ritningar på exteriören så vi hade lite koll.

Kommunalrådet säger i talarstolen att det inte var någon anledning att bli långrandig eftersom alla redan hade sett ritningarna!? Moderaten pratade om hur glad han var som hade sett dessa fantastiska ritningar och hur bra detta skulle bli. Jaha....så bra då. Då ska vi lita på det då? Eller?
Självklart gav han mig en känga och undrade hur jag hade mage att påstå att beslutet var odemokratiskt och totalt saknade transparens.
Den mannen har fört ner vår politiska nivå till sandlådestatus. Varje gång som jag säger något i talarstolen måste han rätta eller angripa mig. Det vore bättre om han angrep de styrande.
Han kommer dock att snubbla på sandlådekanten eftersom jag vet att rätt många börjar tröttna på hans fasoner.

Nåväl, efter mindre än en halvtimme hade fullmäktige i Älvkarleby kommun beslutat att låna upp 60 miljoner och därmed ökade varje kommuninvånares skuldbörda med 6,600 kronor. Fort gick det och kul var det. Men var det seriöst? Nej, det vill jag inte påstå men det var helt i linje hur varenda fråga hanteras i denna kommun.
Insändaren från Fp är redan postad och jag ber en stilla bön att Arbetarbladet låter fp få en bra framtoning i morgondagens blaska.
Medan jag förbereder mig för nattens sömn funderar jag på om jag borde gifta om mig? Ta med mig min liberalism till en annan kommun, ett annat kommunfullmäktige. Där det inte är så cementerat. Där olikheter uppskattas och den kreativa klassen välkomnas.
Finns drömprinsen någonstans? Eller är det alltid så att varje prins man kysser, tillslut förvandlas till en groda?

Denna dag, ett liv

Jo hej du..Det blev inte mycket resandes utanför dessa dörrar idag. Halsen sprängvärker och febern stiger som dollarkursen. Dagen har tillbringats på soffan under sonens duntäcke och med fjärrkontrollen i ena handen och en temugg i den andra.
Jag slås av hur mycket skit som visas dagtid på tv. Gamla tv-serier som borde gått i graven för många år sedan blandas med olika tävlingar där man ska ringa in för att vinna pengar. Orka....som mina barn skulle ha sagt. Inte ens en stimulerande och uppfriskande riksdagsdebatt dök upp i 24:an.
Möjligheterna att lämna kommentarer till artikeln i Ab har stängts, så jag har inte behövt bry mig så mycket att kolla nätet idag. Kanske tyckte även Ab att debatten började få slagsida så det var dags att stänga. Jag fick aldrig någon "upprättelse" för den ointelligenta eftersläng som chefredaktören gav mig på ledarsida dagen efter artikeln. Men vadå...Hade jag trott det? Nja, egentligen inte men trots att jag kan sätta en mängd epitet av det mindre smickrande slaget på honom, måste sägas att han ofta,ofta har kommit till fritidspolitikernas försvar. "Var glad över era politker" brukar han skriva. "De har ett otacksamt jobb som ingen annan vill ta på sig" Fast det är klart. Liberala politiker avskyr han, så det finns väl en gradskillnad på vilka politiker man ska vara rädd om i Luttis ofta inskränkta värld. Lite besviken är jag, men inte förvånad.

En mycket god vän ringde och var lite besviken på att hon inte hade hunnit skriva en kommentar innan repet spändes likt de i Mångsbodarna.

Ringde kommunen och sökte nye chefen inom vård och omsorg. Han som tidigare tände ett hopp om att jag kanske ska kunna få ett jobb i kommunen ändå. Hittills har det inte gått så bra utan jag duger fortfarande bara till timvikarie. Trots utbildning och lång erfarenhet.
Nu har jag sökt ett chefsjobb som jag verkligen vill ha! Vill så där jättemycket att det känns i kroppen. 31 sökande, fyra är redan intervjuade. Är ingen av dem lämpliga tar han ett varv till i högen av villiga.Jag är kvar i högen. Igen. Ledarskapet var det främsta kriteriet för att få plockas upp ur högen och jag har haft en mängd chefsjobb. Fyra av 31. Då känns det som om man är väldigt säker på att träffa rätt när man väljer ut så få i första svängen. Hmmmm
Jaja, jag säger inte att det ligger något lurt i att jag blev kvar i högen den här gången också. Men ändå kan jag inte helt slita mig från tanken att jag är för bråkig, för fel parti, för mycket stridbar politiker och för mycket 08:a för att komma ens till intervju.
Vad var det någon skrivit i en kommentar? Jo......Dom fixar nog något åt henne. Hon har snart 100% jobb och lyfter 100% a-kassa.
Jamen då är det väl bara att sätta sig ner och vänta. Eller....?

Snart kommer min förstfödde hem. Då ska vi prata igenom hur han ska kunna komma igång med den tänkta irländska puben. Där ska jag vara toalettansvarig ;-)

Att höras och synas. Intressant eller irriterande?

I veckan publicerade Arbetarbladet en artikel om mig. Det var tidningen som hade tagit kontakt med mig för att visa på hur fel det kan bli för en gruppledare med månatligt arvode, som är arbetslös. I mitt fall kan det betyda att jag måste avsäga mig mitt grupplederi av ekonomiska skäl. Artikelns andemening var att det slår mot demokratin och att det finns risk att endast pensionärer har tid och råd att åta sig uppdraget.
Det var vekligen ingen snyfthistoria där jag grät ut i tidningen utan jag ville visa att även vi politiker kan drabbas av orättvisa regler. Som jag absolut anser att den nya deltidsregeln är.
Vad blev mottagandet av artikeln? Jo, en hel del människor fick fart under skorna och gick till angrepp på mig och mina bortklemade politikerkollegor. Verkligheten hade hunnit i kapp mig, jag skulle ta mig i kragen och skaffa ett jobb. Ett jobb som någon definitivt trodde att "dom" skulle fixa åt mig och sedan dessutom ge mig 100% A-kassa. Jag gissar att "dom" är andra politiker.
Någon undrade varför jag tyckte att det var ok att jag skulle ha en skattefinansierad hobby och vilka andra fritidsintressen jag tyckte att skattebetalarna skulle stå för osv osv

Sen kom det.........George tyckte "är det inte dags att sluta vara med i tidningen och gnälla om allt .vet att många skulle bli glada av att slippa höra och se dej och dina kommentarer överallt."

Ett dygn senare kom George tillbaka och tyckte "jag kan väldigt lite om politik men det fattar alla . att om en politiker sitter och gör narr av sig själv i tidningen så måste det innebära att det skrämmer många nya väljare innfär nästa val. hur många andra politiker är med i pressen varje vecka och sprider åsikter. men du kanske tycker att allt ska handla om dej.sluta kommentera artikeln och sug åt dej istället och fatta att ingen bryr sig om ditt privatliv"

George fortsätter alltså att läsa tråden trots att han är så trött på mig! Upplysningsvis så handlade artikeln inte om privatpersonen utan om gruppledaren Ann-Cathrin.
Jag har nu uppmanat George att sluta läsa artiklar och insändare där jag är inblandad, att skaffa sig ett eget liv och sluta att reta upp sig på mitt.

En politiker utan åsikter kan glömma att bli återvald nästa gång. Vem röstar på någon som man inte ens vet finns? Ännu mindre vad hon vill?

Jag är i tidningarna ofta. Varje vecka var snällt sagt men så är det inte. Om han inte menar kommentarer jag gör på Ab's nätupplaga förstås. Det är jätteroligt att kommentera artiklar, insändare och ledare tycker jag :-) Men är inte det min uppgift? Är jag som gruppledare inte skyldig att låta folk få veta var fp står i olika sakfrågor?

Finns det en gräns för vad folk tål? Kan det få, som George är inne på, en motsatt effekt?
Eller är han helt enkelt en liten, avundsjuk människa som inte fixar att se någon som faktiskt lever ett aktivt liv?
Ja, nu fick ni ju helt klart för er vad jag anser att svaret är :-)

Nu ska jag ta min förkylda kropp med mig i säng. I morgon väntar en spännande dag där jag först ska sitta med när en alkoholiserad vän ringer och beställer en tid till ett nytt liv, sen ska jag på möte med Rädda Barnen i Uppsala för att se hur vi ska lägga upp det framtida arbetet. Typ...Riktigt så avancerat är väl inte mötet men kraftigt förenklat så landade jag där.

Nu är jag igång

Nu kör jag igång bloggen jag har funderat på så länge utan att komma till skott. Varför nu?
Just nu pågår en rätt omfattande kritik, eller ska jag kalla det något annat?, om att jag hörs och syns för mycket i olika sammanhang och i olika media. "Vi är många som vill slippa dig" säger George. Mitt svar till George blir då förstås att han ska ge fan i att läsa om mig.
I en alldeles egen Blogg kan bara de som vill, gå in och läsa vad jag anser och tycker.
Jag hoppas att ni kommer att uppskatta mina texter och komma med kloka, smarta, frågande, tvivlande kommentarer. Skit, dvs personangrepp kommer obönhörligen att spolas ner!