Jag har blivit med en katt till

Nero är en 20 veckor gammal kattpojke. Pappa är Maine Coon och mamma är hälften Maine Coon och hälften norsk skogskatt.

Han flyttade hem till oss igår för han hade inte haft det så bra i den familj som först köpte honom. Hans mamma tyckte att när grabben nu har flyttat hemifrån, då har han inget här mer att göra! Frääääs

Neros gammelmatte och jag lärde känna varandra i Norrtälje för massa år sen och nu är vi vänner på Facebook. Så när hon la ut en fråga om att bli med katt nappade jag direkt. Jag har länge velat ha en Maine Coon så det här var verkligen en möjlighet. Maken hoppade inte högt av glädje direkt men han har ju redan sina två katter som inte bryr sig särskilt mycket om mig direkt.
Nej, den här katten ville JAG ha och vi visste nog båda att jag inte skulle vika mig. Annars brukar jag faktiskt ge med mig rätt ofta om det är något som känns helt galet för maken. Inte den här gången dock.

Nero, som då kallades Morris eller katten eller så, kom alltså hit och blev genast ett intressant objekt för våra två leonberger. Men de fattade att den här unge mannen inte var så lättflörtad så de vek undan när Nero fräste och försökte se stor ut.

Han tillbringade hela kvällen på min mage eller i min famn och när det var sovdags la han sig så självklart bredvid mig i sängen. Han visade tydligt att han gillade mig och mina smekande händer.
Klockan sex vaknar jag av att yngste sonen som hade tältat med kompisar en bit bort kom hem och ställde sig i duschen. Nero var borta ur sängen och jag började leta. Och leta. Och leta. Jag fräste som en katta åt bägge sönerna när de började sväva på målet om möjligen Nero hade kunnat smita ut när de gick ut och in under natten.
Paniken började pyra men förnuftet sa att förmodligen har han bara gömt sig någonstans.

Mycket riktigt,,efter en lång stund hittar maken Nero under en hög hylla i skafferiet. Jag visste att han kunde komma ut eftersom han hade kommit in men det var lite pill att få ut honom.

Nu stryker han runt våra ben och ber hundarna om lite hjälp med att tvätta pälsen. Något som Frasse mer än gärna hjälper till med. Dom där kommer att bli polare!

Det var inte bättre förr

Idag finns det många intressanta artiklar på samma tema, nämligen sjukförsäkringssystemet. Frågan som dyker upp i flera av dem är om det verkligen var bättre förr. Svaret får nog anses vara ett tydligt NEJ.
Malin skriver i sin ledare i GP om flera fall som råkade illa ut under den förra regeringen. Det är just sådant som människor har en otrolig förmåga att förtränga och jag undrar om den mänskliga hjärnan inte förmår att minnas längre tillbaka i tiden än max fyra år.

Arbetarbladet har en artikel som givetvis inte ger det entydiga NEJet på frågan om det var bättre förr, men det hade ingen heller räknat med. Men vi som förmår att vara lite kritiska ser årtalet 2002 i texten och räknar snabbt ut att det då var(S)som styrde. Reglerna för arbetsskador luckrades upp 2002 men det har fortfarande inte lyckats slå igenom riktigt.

Under förra mandatperioden satt jag i en socialförsäkringsnämnd och fick därmed god insikt i hur FK och dåvarande regering ville att det skulle se ut. Det var det absolut värsta politiska uppdrag jag någonsin har haft och det var många gånger som jag anmälde avvikande åsikt med de övriga.
En kvinna hade råkat ut för en bilolycka på arbetstid och var så "dum" att hon försökte gå tillbaka till sitt jobb efter bara några dagar. När hon efter en kort tid blev mycket sjuk så låg detta henne i fatet och det kunde därför inte räknas som en arbetsskada.
Det handlade om familjer med svårt sjuka barn som inte fick vårdbidrag eller assistans till sina barn.
Människor som bönade om att få ytterligare ett år med tidsbegränsad sjukersättning och att de skulle få rehabilitering och därmed komma tillbaka till åtminstone en del av en heltid. Nej, sa handläggaren, det kommer aldrig att bli någon förändring. Det är pension som gäller.
En del var så fräcka att de bad om att få träffa nämnden och det gillades inte. Jag tror att ingen av de som fick träffa oss kände att de hade nått fram.
Vid ett sammanträde lämnade jag mötet mitt i, i fullständig vanmakt och jag hatade verkligen det uppdraget.

Det finns ännu inget perfekt socialförsäkringssystem men ingen ska försöka få mig att tro att det var bättre förr. Alliansregeringen jagar inte svårt sjuka och de räknar inte pinnar för varje ny utförsäkrad.

I artikeln om Jyrki så får jag det inte riktigt att gå ihop. Han borde enligt expertisen ha fått det klassat som arbetsskada men trots de stora problemen så arbetar han heltid sen ett och ett halvt år. Skälet till det är att han vägrar ta emot socialbidrag men jag förstår inte hur en så svårt sjuk människa kan arbeta heltid under så lång tid.

Hur kan samhället ha lyckats så effektivt med att pestsmitta ett stöd till människor som inte har möjlighet att försörja sig genom arbete? Vilka krafter är det som får Jyrki att gå till ett heltidsjobb istället för att ta emot ett ekonomiskt samhällsstöd?
Självklart skiljer det en hel del i kronor och ören, men alternativet är ju att leva på sjukpension om han hade lyckats få sjukdomen klassad som arbetsskada. Varför är det ok att få sin försörjning via fk men inte från kommunen?

Borde samhället försöka sig på att göra en synvända när det gäller att "gå på soc"?
Varför kan vi inte se det som olika system för olika behov utan att tala om grader i helvetet? Allt är ju ändå våra gemensamma och redan inbetalda skattepengar.

Varken då eller nu tar jag skit!

Igår backade jag på en bil på en parkering. Skadan blev löjligt liten men kostar mig ändå 1000 spänn. Jag kom då att tänka på min första bil och vill berätta en historia som har några år på nacken. Rätt många år för att vara ärlig.

1977 tog jag mitt körkort och köpte mig en Bubbla av 1961 års modell. Den jag tagit med mig som rådgivare skakade på huvudet men det brydde jag mig inte ett smack om. Den bilen ville jag bara ha!
Jag döpte den till Axel och betalade 1000:- Han såg ut som på bilden men inte lika rostig. I bak satte jag en fin liten ankfamilj på rad och jag var sååå glad över min Axel.

Vi hade mycket roligt ihop och jag hade aldrig anledning att ångra att jag inte lyssnade på min rådgivare.

Men vår relation fick ett abrupt slut när jag kom som sista bil i en rad av fyra. Axels front blev fullständigt ihoptryckt och det fanns ingen verkstad i världen som kunde rädda honom från skrotdöden.

Ett tag efter krocken kom det ett brev från rättsstaten,,Jag var anklagad för vårdslöshet i trafiken! Åklagaren menade på fullaste allvar att jag och min Folkabubbla hade orsakat en seriekrock genom att som sista bil flyttat en Volvo, en Ford och en Peugeot. Jag minns att flera sa att den som kommer sist alltid åker dit och att mina chanser att komma undan var obefintliga. Betala och var tyst, var deras råd. Tror ni att jag lyssnade på dem? Nej just det,,inte jag inte ;-)

Jag skaffade mig en advokat som uppskattade rättskänslan hos den 19-åriga unga kvinna som satt framför honom på hans kontor och som vägrade ta på sig skulden för något hon inte orsakat.

När det var dags för rättegång så hade min advokat skaffat fram ett ögonvittne som kunde berätta att när de andra tunga bilarna körde in i varandra så studsade de en bit bakåt och det innebar att jag som hunnit stanna faktiskt blev typ påbackad eller hur man nu rubricerar det hela.

Jag minns nu också när jag skriver om det här att rätten vid ett tillfälle skrattade rart åt mig när domaren frågade hur jag kunde vara så säker på att jag körde saktare än 50 km/h och därmed hade chans att stanna. Jag svarade att Axel lät på ett väldigt särskilt sätt när vi kom under 50 och därför visste jag ofta hur fort jag körde.

Ni har redan räknat ut att åtalet lades ner eller hur? Det som jag så här i efterhand kan reta mig lite på är att inte jag krävde skadestånd av de övriga bilisterna. Jag blev av med min älskade bubbla och blev tvungen att köpa mig en ny bil.
Fast känslan när jag fick rätt och min familj och mina vänner fick stå med lång näsa, var så ljuvlig så jag tänkte inte praktiskt.

Betnér gör en Schyman

En rolig och talande video.
Om rättvisa var så enkel att uppnå som att elda upp den,,tja vad väntar vi då på?

En vanlig dag i Uppsala?

Tog yngste sonen och yngste leonbergern med mig till Uppsala idag för att hämta hushållsutskicket. Det vill säga det valmaterial som ska delas ut till alla hushåll i kommunen.
Sonen fick följa med som sällskap och bärhjälp och Sixten fick följa med för att han behöver tränas i att möta folk, bilar och annat som livet i en stad kan bjuda.

När man ser mig köra bil i Uppsala kan ingen gissa att jag faktiskt har kört lastbil i den staden och vant rört mig mellan de olika industriområden, även om det tog ett tag innan jag lärde mig att Modins bilar inte låg på samma sida som Max.
Jag brukar säga att jag kan gå vilse i min egen bakficka och det märktes idag. Till slut kom vi ändå fram till Fyris tryckeri och kunde lasta kartongerna.

Vi körde ner till Fyrisån och parkerade bilen för 10:-/timmen och det får anses som billigt i Uppsala. En lagom promenad upp till Folkpartiets lokal på Kungsängsgatan.
På vägen dit fick jag möjlighet att agera scout när en tant ramlade med sin cykel och jag var den enda som stannade och hjälpte henne upp. Jag till och med stoppade trafiken som fick grönt ljus medan tanten försökte få loss sin fot från cykeln mitt på övergångsstället. Allt gick bra och hon skadade sig inte.

Sixten provade på att åka hiss och det gick kanonbra. Vi flanerade sen gågatan fram och stannade uppe vid Forumtorget, där vi köpte varsin glass, -Ja inte Sixten förstås- satte oss på en bänk och åt glass och tittade på folk.

Fast det var nog fler människor som tittade på oss, för det måste vara ett stensäkert raggningstips att skaffa en leonberger och sätta sig på en bänk! Det var inte många som gick förbi oss utan att titta, le och kommentera Sixten.
Den osäkre och inte alltid så sociala Sixten klarade sitt Uppsalaäventyr galant. Det var bara en buss som han skyggade lite för annars så skötte han sig mycket bra.

Väl hemma igen var det storebror Frasses tur att bli ompysslad eftersom jag hade hämtat upp Noniserum som vi nu ska behandla Frasses äckliga och stora fukteksem med. Jag håller alla tummar för att det ska fungera för det här kommer bli vårt riktigt stora Nonitest.

Vilka tuffingar!

Herregud säger jag bara,,Är det någon som skämtar med oss? Är det här representanter för Älvkarlebys uppväxande släkte så gud hjälpe oss!

Vilka kommentarer dyker sen in?! En tycker att det kan jämföras med burka och en annan anser att det är helt ok för dessa två ariska män att roa sig på detta vis, och gör en intelligent kommentar om muslimer som har lakan i huvudet!

Jag kan inte låta bli att undra vad Bull har i huvudet.

Ett leende till frukost

En magsur debattartikel fick en härlig kommentar från Bengt;

Självklart ska bara rika ha en piga av något slag (svart, givetvis; de är underdånigare så -- tolka det som ni vill :P ). Håller helt med Lutti här, RUT- och ROT-avdraget ska väck! Medel- och underklassen ska veta sin plats. Den som bor på Östermalm men inte har råd med piga/motsv. har icke där att göra, så enkelt är det. Det blir bara patetiskt när de ska leka förmögna; vill de ha mer över i plånboken får de väl arbeta hårdare..? (Bra tänkt där med marginalskatter och progressivitet -- djävulusiskt klurigt av sossarna!) Tänk att det är vänsterpartier som kämpar för klassamhällets bevarande, ja t.o.m. vänder sig emot stora skattelättnader för arbetarproletariatet -- världen är synnerligen konstig ibland. Beskatta s.k. vanligt folk hårdare, rikt folk klarar sig undan ändå. De rödgröna är riktigt duktiga på att manipulera sina egna väljare; de kanske inte så tokiga, egentligen? Lägg du din röst röst på De rödgröna kamrat arbetare, det blir nog bra det ;)

En mycket bra ledare av Lutti.

Jag tackar Bengt för att jag fick ett leende till frukost

Underlig syn på RUT och ROT

En debattartikel om RUT för ett tag sedan har fått Patrik att gå igång på kommenterasidan.

Han tycker att jag inte lever i verkligheten som inte kan se skillnaden på att lägga in ett golv -ROT- och att torka det -RUT-. Som ren faktaupplysning kan jag meddela att jag är väl medveten om skillnaden på dessa två aktiviteter. Däremot förstår jag inte Patriks resonemang att det är ok att skattesubventionera en ROT-aktivitet då den höjer värdet på huset som får ett nytt golv, medan samhället minsann inte ska subventionera torkandet av samma golv för det ger bara ett mervärde för stunden!

Ehh,,jaha,,och hur tänker du nu?

Jag tar mig friheten att spekulera lite på egen hand om Patriks syn på RUT och ROT. Jag tror att han sitter fast i tänket om att RUT är en piga som enbart rikt folk använder sig av och skattesubventioner till östermalmskvinnor som vill ha sitt redan rena golv ännu mer skinande är av ondo. Snickeriarbeten på ett hus däremot det är grejor det. Att han sen trasslar in sig i det höjda ekonomiska värdet på huset det bryr han sig inte så mycket om.

Vad får honom att tro att jag, som aldrig skulle ha råd att leja en hantverkare för att göra något på mitt hus, är sugen på att subventionera hans arbeten så att hans hus ökar i värde?

Däremot skulle jag kanske kunna, någon gång, lägga en knapp tusenlapp och få alla mina fönster putsade. Fönster som inte har putsats på två år för mitt diskbråck gör att jag inte klarar att putsa fönster längre.

RUT är inte subventionerad städning,, det är subventionerade jobbskapande åtgärder och det är en stor skillnad.

Städning åt de rika,,Jo tjena, (har blivit lite av ett favorituttryck)snarare talar vi om sånt som i ett rödgrönt samhälle tidigare bara har varit för de rika och nu äntligen är möjligheter för alla.

Har Sverige råd med en rödgrön regering?

Så kom den då äntligen ut på nätet, debattartikeln som bara måste bloggas om; "Kilometerskatten en kvarts miljard bara i Gävleborg". Jag skrev om den i mitt tidigare inlägg om intressant läsning på nätet, och här är den.
Otroligt intressant läsning som verkligen borde väcka till eftertanke. Det är så enkla lösningar i de rödgrönas värld,,De som har pengar ska betala! Men det funkar inte så i verkliga livet.
Precis som debattörerna skriver så är det kunden som får betala genom höjda priser. Så har det alltid varit i alla olika branscher, höjs fastighetsskatten så ökar hyrorna, ska bonden ha mer betalt blir mjölk och ost dyrare, ökar priset per fat olja går bensinpriset upp osv

Kilometerskatten kan också få till följd att åkare inte har råd att anställa chaufförer och andra branscher kan få svårt att få snurr på försäljningen av sina varor med färre antal anställda som följd.

Läs och begrunda och fundera ett varv till vad en rödgrön regering skulle kosta svenska folket och vår välfärd.

Aftonbladet ligger illa till

På DN kan vi läsa två mycket välskrivna och intressanta artiklar som bägge angriper Aftonbladets sätt att använda Littorin i sin strävan att höja antalet sålda tidningar.
Den ena är skriven av juridikdocent Mårten Schultz och den andra har Peter Wolodarski på DN skrivit.
Anybody's place gör det enkelt för mig som bloggare,, jag kan bara länka till hennes blogg så slipper jag skriva själv då hon skriver som jag tänker fast lite elegantare i uttryckssättet ;-)

Här väntar gästerna på döden

Jag läser artikeln i hammocken medan jag äter min frukost. Jag känner en stor tacksamhet över att vara frisk och förmögen att själv välja var jag vill äta frukost.
Men om jag senare kommer att bli svårt sjuk och i stort behov av kvalificerad palliativ vård så är det på ett hospice som detta i Sundsvall som jag vill sluta mitt liv.

Artikeln utstrålar stor värme och ödmjukhet inför de gäster som bor där och inför de anhöriga som är på besök eller bor där tillsammans med sin anhörig.

Det berör mig illa att läsa hur de rödgröna politikerna i Gävleborg resonerar kring detta med hospice och vilka lokaler som ska användas för ändamålet.
Jag kommer att undersöka noga läget i Uppsala län, det finns hospice men jag vet inte hur det ser ut.

Om det är så att vi inte har ett hospice som uppfyller de krav som jag anser är rimliga att ställa så lovar jag, här och nu, att det kommer att bli en fråga för mig att driva inför valet till landstinget i höst.

Intressant läsning på nätet

Ett mycket klokt inlägg i debatten om medias - i detta fall Aftonbladets- ansvar och makt skrivet av Göran Skytte publiceras idag på SvD
Jag länkar mig vidare och hamnar på en blogg som skriver lika klokt om hela den här smutsiga och märkliga historia.
Jag läser längre ner i hennes blogginlägg om MPs märkliga förslag om att transportera gods på tunnelbanenätet i Stockholm nattetid och som Johan Fohlin har skrivit ett debattinlägg om.
Även Ankersjö bloggar om detta

Det är svårt att riktigt bestämma sig för om det är skratt eller gråt som gäller när man inser vilket samhälle Miljöpartiet ser som realistiskt. Ingen tvekan om att vi ska fortsätta arbetet med att ta fram alternativa energikällor, att fordonen ska göras mindre skadliga för miljön genom minskad förbrukning och alternativa bränslen och att vi alla ska tänka efter innan vi väljer transportmedel.
Miljömålen kommer att kunna hållas om vi avstår från rena stolleprov a'la MP och om vi inser att alla inte kan bo mitt i de stadskärnor som finns i Sverige.
Miljöpartiet verkar helt ha tappat insikten om att en stor del av landets befolkning bor och vill bo på landet utan tillgång till butiker, tunnelbana och annan service på gång eller ens cykelavstånd.

I dag kan vi också läsa en debattartikel, som tyvärr ännu inte ligger ute på webben, på Arbetarbladet som är undertecknad av fyra företrädare för åkerinäringen. Det är svidande kritik mot de rödgröna förslaget om kilometerskatt som, vid en rödgrön valvinst i höst, kommer att försämra förutsättningarna för åkerinäringen radikalt. Enbart i Gävleborgs län kommer åkerierna att få extrakostnader på uppåt en kvarts miljard per år. Vilka kommer att få stå för de kostnaderna tro? Jo just det, du och jag i egenskap av konsumenter.
De skriver att järnvägens största kund faktiskt är åkeriföretagen och att godstransporter på landsväg, järnväg och till sjöss kompletterar varandra och att det i många fall inte finns några alternativ till vägtransporter.
det här verkar inte MP och de två andra partierna ha någon kunskap om eller så tar de ingen hänsyn till att landets förutsättningar ser olika ut och att vi alla inte kan bo i storstäderna.
Jag länkar till artikeln när den läggs ut på nätet.

Det finns mycket intressant att läsa på nätet när man inte orkar vara ute i solskenet längre.

Luttis nya karriär som paparazzi

Jag tror att ledarskribenten på Arbetarbladet börjar ledsna på att jobba på en simpel morgonblaska med en upplaga under 30 000. Han ser nu sina möjligheter att gå över till den mer glamorösa skvallerpressen och kanske kunna jobba kvar där efter sin pension så att han kan göra lite ekonomiska klipp genom det extra jobbskatteavdrag som pensionärerna får göra. Det förutsätter förstås att alliansregeringen får sitta kvar nästa mandatperiod, men det kan nog han nog leva med om det gynnar honom personligen.
Jag har tidigare haft en debatt med Lutti om solidariteten med oss vanliga dödliga som är beroende av a-kassa och redan då visade han att det var mycket prat och lite verkstad.

I flera ledare har Aftonbladets skriverier försvarats av Arbetarbladet, vilket borde innebära att ansvarig utgivare står bakom att göra Arbetarbladet till en slipprig skvallerblaska som nöjer sig med rykten, anonyma källor och att sno åsikter som publiceras i andra tidningar utan att göra egna efterforskningar.
Ett enkelt sätt att skriva ledare på när värmen tar hårt på produktiviteten och det svala vita vinet lockar mer än datorn.

Nej hädanefter läser jag blaskan på nätet och sparar därmed 200 spänn i månaden. Jag vill helt enkelt inte köra mina pengar i halsen på en tidning som spelar i samma liga som Se&Hör och andra.

Jag ser fram emot att få se Lutti på premiärer och snokandes i buskage med jätteobjektivet på kameran. Han under sin korta praktikperiod visat att han håller klassen som skvallerblaskjournalist.

Paula om Solveig

Hoppsan var min första tanke när jag såg rubriken på Paula Ternströms blogginlägg. Det kan inte ha varit helt enkelt att skriva det men Paula har lyckats väl i sina formuleringar. Hon delar sin mammas tankar om farorna med kärnkraften, men hon har en helt annan inställning till hur man bäst hanterar dem. Paula skriver att ett parti är mer än en fråga, ett parti är en ideologi och den insikten gör att jag är jätteglad över att Paula är folkpartist precis som jag.