Det var inte bättre förr

Idag finns det många intressanta artiklar på samma tema, nämligen sjukförsäkringssystemet. Frågan som dyker upp i flera av dem är om det verkligen var bättre förr. Svaret får nog anses vara ett tydligt NEJ.
Malin skriver i sin ledare i GP om flera fall som råkade illa ut under den förra regeringen. Det är just sådant som människor har en otrolig förmåga att förtränga och jag undrar om den mänskliga hjärnan inte förmår att minnas längre tillbaka i tiden än max fyra år.

Arbetarbladet har en artikel som givetvis inte ger det entydiga NEJet på frågan om det var bättre förr, men det hade ingen heller räknat med. Men vi som förmår att vara lite kritiska ser årtalet 2002 i texten och räknar snabbt ut att det då var(S)som styrde. Reglerna för arbetsskador luckrades upp 2002 men det har fortfarande inte lyckats slå igenom riktigt.

Under förra mandatperioden satt jag i en socialförsäkringsnämnd och fick därmed god insikt i hur FK och dåvarande regering ville att det skulle se ut. Det var det absolut värsta politiska uppdrag jag någonsin har haft och det var många gånger som jag anmälde avvikande åsikt med de övriga.
En kvinna hade råkat ut för en bilolycka på arbetstid och var så "dum" att hon försökte gå tillbaka till sitt jobb efter bara några dagar. När hon efter en kort tid blev mycket sjuk så låg detta henne i fatet och det kunde därför inte räknas som en arbetsskada.
Det handlade om familjer med svårt sjuka barn som inte fick vårdbidrag eller assistans till sina barn.
Människor som bönade om att få ytterligare ett år med tidsbegränsad sjukersättning och att de skulle få rehabilitering och därmed komma tillbaka till åtminstone en del av en heltid. Nej, sa handläggaren, det kommer aldrig att bli någon förändring. Det är pension som gäller.
En del var så fräcka att de bad om att få träffa nämnden och det gillades inte. Jag tror att ingen av de som fick träffa oss kände att de hade nått fram.
Vid ett sammanträde lämnade jag mötet mitt i, i fullständig vanmakt och jag hatade verkligen det uppdraget.

Det finns ännu inget perfekt socialförsäkringssystem men ingen ska försöka få mig att tro att det var bättre förr. Alliansregeringen jagar inte svårt sjuka och de räknar inte pinnar för varje ny utförsäkrad.

I artikeln om Jyrki så får jag det inte riktigt att gå ihop. Han borde enligt expertisen ha fått det klassat som arbetsskada men trots de stora problemen så arbetar han heltid sen ett och ett halvt år. Skälet till det är att han vägrar ta emot socialbidrag men jag förstår inte hur en så svårt sjuk människa kan arbeta heltid under så lång tid.

Hur kan samhället ha lyckats så effektivt med att pestsmitta ett stöd till människor som inte har möjlighet att försörja sig genom arbete? Vilka krafter är det som får Jyrki att gå till ett heltidsjobb istället för att ta emot ett ekonomiskt samhällsstöd?
Självklart skiljer det en hel del i kronor och ören, men alternativet är ju att leva på sjukpension om han hade lyckats få sjukdomen klassad som arbetsskada. Varför är det ok att få sin försörjning via fk men inte från kommunen?

Borde samhället försöka sig på att göra en synvända när det gäller att "gå på soc"?
Varför kan vi inte se det som olika system för olika behov utan att tala om grader i helvetet? Allt är ju ändå våra gemensamma och redan inbetalda skattepengar.