Varken då eller nu tar jag skit!

Igår backade jag på en bil på en parkering. Skadan blev löjligt liten men kostar mig ändå 1000 spänn. Jag kom då att tänka på min första bil och vill berätta en historia som har några år på nacken. Rätt många år för att vara ärlig.

1977 tog jag mitt körkort och köpte mig en Bubbla av 1961 års modell. Den jag tagit med mig som rådgivare skakade på huvudet men det brydde jag mig inte ett smack om. Den bilen ville jag bara ha!
Jag döpte den till Axel och betalade 1000:- Han såg ut som på bilden men inte lika rostig. I bak satte jag en fin liten ankfamilj på rad och jag var sååå glad över min Axel.

Vi hade mycket roligt ihop och jag hade aldrig anledning att ångra att jag inte lyssnade på min rådgivare.

Men vår relation fick ett abrupt slut när jag kom som sista bil i en rad av fyra. Axels front blev fullständigt ihoptryckt och det fanns ingen verkstad i världen som kunde rädda honom från skrotdöden.

Ett tag efter krocken kom det ett brev från rättsstaten,,Jag var anklagad för vårdslöshet i trafiken! Åklagaren menade på fullaste allvar att jag och min Folkabubbla hade orsakat en seriekrock genom att som sista bil flyttat en Volvo, en Ford och en Peugeot. Jag minns att flera sa att den som kommer sist alltid åker dit och att mina chanser att komma undan var obefintliga. Betala och var tyst, var deras råd. Tror ni att jag lyssnade på dem? Nej just det,,inte jag inte ;-)

Jag skaffade mig en advokat som uppskattade rättskänslan hos den 19-åriga unga kvinna som satt framför honom på hans kontor och som vägrade ta på sig skulden för något hon inte orsakat.

När det var dags för rättegång så hade min advokat skaffat fram ett ögonvittne som kunde berätta att när de andra tunga bilarna körde in i varandra så studsade de en bit bakåt och det innebar att jag som hunnit stanna faktiskt blev typ påbackad eller hur man nu rubricerar det hela.

Jag minns nu också när jag skriver om det här att rätten vid ett tillfälle skrattade rart åt mig när domaren frågade hur jag kunde vara så säker på att jag körde saktare än 50 km/h och därmed hade chans att stanna. Jag svarade att Axel lät på ett väldigt särskilt sätt när vi kom under 50 och därför visste jag ofta hur fort jag körde.

Ni har redan räknat ut att åtalet lades ner eller hur? Det som jag så här i efterhand kan reta mig lite på är att inte jag krävde skadestånd av de övriga bilisterna. Jag blev av med min älskade bubbla och blev tvungen att köpa mig en ny bil.
Fast känslan när jag fick rätt och min familj och mina vänner fick stå med lång näsa, var så ljuvlig så jag tänkte inte praktiskt.