Som på film

Men du,,jag måste berätta :)
I veckan satt jag på jobbet vid skrivbordet och pratade i telefon. Jag ser rakt ut på gatan genom vårt fönster som är som ett skyltfönster. Det kommer fram en man till vårt fönster och jag tror att han är intresserad av Rädda Barnens verksamhet bara. Han går iväg och kommer snart tillbaka, tittar in på mig och håller upp sin polisbricka mot fönstret samtidigt som han knackar på det.
- Du, säger jag till den jag talar i telefon med, jag måste nog sluta nu för en polis vill mig något.
Gissa vad som hinner fara runt i mitt huvud innan jag får fram nyckel och kan låsa upp ytterdörren?!
Polisen ifråga är kriminalare och utreder ett i polisens ögon ett mycket fult och grovt rån. En ung tjej har i svinkalla natten blivit bestulen på sin dunjacka och nu kollar han runt lite på gatan där det skedde. Han hade då upptäckt att vi har en övervakningskamera fastsatt på huset och som är riktad åt det håll som rånet skedde. Han vill helt enkelt ta reda på om det finns något i kameran som kan hjälpa polisen.

Det som intresserar mig, förutom att jag har fått vara med om sånt som jag bara sett på film, är polisens stora engagemang i ett brott som inte har lett till att någon person har dött, blivit våldtagen eller misshandlad. Visst, det var -20 grader denna kväll men det skedde i centrala Uppsala. Hon kunde ändå komma inomhus utan att frysa ihjäl.
Så avtrubbad är jag men tack och lov inte polisen. De ser det som ett ovanligt hänsynslöst rån och det glädjer mig mycket.

Som ledamot i polisstyrelsen i Uppsala län, länsinnevånare och mamma till fyra ungdomar är jag förbannat glad över vår polis i länet. Allt är inte hundra, det är det sällan i någon yrkeskår, men jag är mycket stolt över det arbete polisen i Uppsala lägger ner. Den här upplevelsen var ett rätt tydligt bevis på det.